I flera månader efter det att jag lagt ner min blogg loggade jag ändå in varje dag för att kolla statistiken och inte låta mina bloggminnen ruttna helt och hållet... Jag hade ganska hög statistik, runt en 70 stycken per dag, trots att jag inte uppdaterade. Men nu när jag kikade in igen... haha, två besökare! Grymt stolt!

Lite som har hänt under min tystnad...
Jag vet inte ens om ni finns kvar där ute, mina läsare, fast några av er har ju kvar mig på bloglovin. Ville egentligen bara höra av mig.

Jag har inte skrivit mycket alls under tiden som jag inte bloggat. Det är så. Vissa perioder kan jag skriva i mängder utan att orden dör ut, men sen plötsligt drar en kuslig vind över mig och jag kan plötsligt inte skriva en vanlig hälsningsfras utan att det låter dött och tråkigt.

Jag börjar känna mig på hugget att börja skriva igen. Kittlas i fingrarna, Microsoft talar till mig, haha. :)

Helt ointressant fakta - jag har fyllt femton! Inte så speciellt egentligen och det var för nästan exakt två månader sedan jag fyllde år, men det känns skönt att slippa "fjortisstämpeln" i pannan. Men jag fick en I- pod och ni anar inte hur mycket jag drogar musik.

Jag spelar fortfarande piano och innebandy. På piano lär jag mig själv just nu Fairytale, den från Shrek ni vet. Den är så fin! Sedan övar jag på Morgonstund ur Gynt på pianolektionerna.


Jag har fått hem en till liten kanin! En liten hane blev det vid namn Zorro. På bilden är han bara nio veckor. Nu är han ca 12 veckor.

Läste föresten igenom ett par böcker som jag skrivit när jag var sex och sju år... hjälp säger jag bara. Det var som om man ville gråta. Där måste jag faktiskt få skryta lite om mig själv - jag har blivit bättre. Hehe :)


Me :)

Men usch, varför sätter jag in en vinterbild när sommaren äntligen har attackerat? ;)

Bloggen är inte startad på nytt. Om det finns några där ute som läser detta ändå och som skulle tycka det var kul om jag publicerade en text/dikt eller liknande skulle jag kanske kunna göra det. Det var ju trots allt därför denna blogg skapades från början. :)

Ha det gött people, för nu ska jag droga lite musik, innan till och med jag inser att det vore bra med lite läxor. ;)

Jag har länge funderat på det, men nu bestämmer jag mig för att skriva som förut igen. Alltså inte på bloggen. Det var kul ett tag, men tillslut kände jag inte längre att jag ville lägga ut mina texter längre. Då är det väl onödigt att tvinga mig till det?
Så här tog min blogg slut. Den 24 januari 2009 till den 15 november 2009. Tråkigt av mig att inte ens fortsätta i ett år.
Jag kommer fortsätta läsa mina favoritbloggar så jag dyker upp lite här och där i bloggandet i alla fall. Jag kikar säkert in här då och då ibland, "bara för att".
Nu rider jag vidare mot min dröm.
Tackar för alla som läst min blogg och för att jag fått titta in hos er. Jag kommer sakna det lite faktiskt, men jag känner inte längre att jag orkar "skriva för att uppdatera bloggen". Jag har ju inget intressant att skriva om annars.

...och så har Frida skrivit till punkt...





Sommaren 2009, Foto: JAG (rätt otroligt va?!)


                                     Punkt.

En bra bok...

- avslöjar inte ord nummer två
- är fylld av händelser
- har en koppling
och du...
- börjar snart inse att du inte längre läser bokstäver utan en stjärnprydd natthimel

En bra vän...

- leker inte med tiden
- fufflar inte med sanningen
- glömmer inte trösten eller sorgen
och får dig...
- att besegra den bristande isen under dina bara fötter

En bra kärlek...

- är äkta
- och sjunger

medan du...

- brinner utan att känna smärta

och...

- leder din väg

             Vart du än vänder dig.


En sanning som inte kan bli vackrare: A good freind reaches for your hand but touches your heart.
Något jag såg skrivet på ett kort i Holland i våras.






Om du brinner, låter jag elden fatta tag i mig också, och då vi brinner båda två, brinner en mur, en mur av vänskap.


Frida, hon som inte vet vad hon skulle ta sig till om pennor inte fanns ;)

Jag övar piano. Just nu ligger Miley Cyrus Butterfly fly away på listans första plats.

Bilder från i sommras. Jag ska försöka lägga in en dikt eller liknande ikväll.

 Älskar vårt jordgubbsland!

 Jag låg i gräset och fotade.

Önskar jag hade en systemkamera.
Bilden ovan är från Gotland.

Min rikedom är min levnad,
min levnad mossan i djupaste skog.
Skatten i mitt hjärta
värms av din sol,
lyssnar till en porlande bäck,
dyker genom djupet av det första steget
genom något med likelsen av en diamant.

Du önskar jorden var platt,
att fåglar stannade på jorden,
att jag inte fick själens konstverk,
att jag inte var ägare till ditt stup.

Jorden är platt.
Låt oss tro det.
Vad vore mer än rätt?
Att jorden var platt?

Någon har satt sin fot, sin stora fot, i min värld. Jag ser inget annat.




Jorden är platt.




Fåglar lämnar vintern, kylan, men jag känner ingen kyla. Bara eld. Flammor i bergens dalar.



Är jag knäpp?

Jag läser Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" och "Invandrarna". Har inte kommit längre än till andra kapitlet. Men jäklar vad han kan skriva!



Tänk om jag blir författare. Undrar... hur det skulle vara då?


                                       

Hemma hos Hanna. :) Tyckte det var en intressant bild.

Jag vet hur det känns när det sissta lövet faller, jag vet hur blodet fryser när stormen tar din hand. Jag vet hur det förändras när vintern dansar i din kropp.
Jag kan se att elden rövar ditt liv, tömmer ditt blod, din själ.
Längsmed stranden rinner mina tårar genom sanden, ut i havet, och försvinner. Blir aldrig funna igen.
Jag kände hur du lämnade ett spår mot min kind, stunden, minuten, sekunden, innan eldens hånskratt försvann genom mitt öra; ett tecken på seger.


Jag är ledsen för att det blir så mycket... hemska texter just nu. Jag vet inte vad det är med mig, men det jag skriver har i alla fall inget med mig och göra, eller någon annan jag känner. Det... bara blir så.

I höst är det orange som gäller... och som alltid kommer att gälla!

 

Världens bästa outfit... världens bästa lag!!!
Så. Nu har jag gjort det jag ALDRIG trodde jag skulle göra... och som jag aldrig kommer att göra mer. Tro mig...

Jag är rädd.
Fast vem bryr dig? Vem har någonsin ägnat mig en tanke?

Så varför skulle jag då bry mig? För att det är så det ska vara? Kanske. Men det vanliga är inte sanningen i mitt liv.
Kärleken.
Mitt hjärta är som en bit av ett avhugget berg. Det finns inget djup, inga känslor.



Blev det konstigt att bara ha med den biten?

Inte så speciell. Men jag brukar fylla på vart eftersom. Jag har en dunderidé till ett kapitel i mitten av boken!

Och tro det eller ej, men på söndag kommer min första outfit in på bloggen någonsin! Åh, ni kan aldrig gissa vad det är för typ av outfit! Ja, ni får se vad det kan vara för någonting! Ledtråd: orange!

En bild nummer två på mig... lustigt va? Här visar jag mer nöjd än en nöjd utter upp mitt nyaste köp!
Kostade mig mycket pengar... men alla har sina saker att lägga sina pengar på och jag älskar mitt köp!

Min bror alltså, han är så rolig! Jag kom och tänka på när han berättade för mig om när han hade gett igen mot en tjej som... jaja, så här var det:

Bakom kulisserna inför en teaterföreställning kommer en tjej fram till Albin.
"Ha, du ser ju ut som en tjej!" (Hon syftade på teatersminket och kläderna).
"A, men du då?! Du ser ju också ut som en tjej!"
"Men jag är en tjej!!!"
Albin låtsas bli förvånad.
"Aha..."

Bäst, eller vad då?

Och min lillasyster, vet ni vad hon ska bli när hon blir stor då? Hon ska bli sångerska, fotograf, eller författare.
"En författare behöver bara skriva lite då och då", sa hon och ryckte lite på axlarna innan hon gick därifrån.

Det är svårt att inte drunkna i all Twilight-hysteri. Själv har jag inte fallit så rejält, men visst är böckerna bra. Även om Twilight verkar tillhöra den mest glamorösa delen så har jag upptäckte lite Twilight-skvättar här och där i vardagen, eller vad man ska säga.

 Min brors cykel...

... och min blomma!


Twilight.

Nu över till min absoluta största foibi!

Om natten,
när ingen anar
smyger ett brett leende
in i en flickas drömmar.
En figur
med en lustig hund
som hos de allra flesta
kanske får en att skratta,
att glädjas
åt en serie
med gubbar av lera
men som hos denna flicka
skrämmer,
skänker mardrömmar,
särskilt om en ond pingvin,
som föreställer skurken.
Och förklädd,
med vante som kam,
stjäl han en stor diamant,
men blir därefter ertappad
av seriens "hjältar".


Vilka eller vad är min största fobi? Någon som kan gissa?

Grymt bra idé du fick, Clara! Hoppas det är okej att jag skrev en dikt på din idé. Annars får du väl säga till så tar jag bort den. Kram på dig!

Och kram till er också!

Och ett litet Ps. Eller inte ett så litet Ps egentligen! Någon som vill se hur det ser ut när min kanin hoppar? Ja, här har ni i alla fall henne.

                                   

Här hoppar hon ca 17 centimeter. Nu vågar hon hoppa 24 centimeter, men hon river den översta bommen än så länge, men snart klarar hon 24 centimeter!
Bilderna är tagna från en video, därför är de suddiga.

                                     

Jag är fastbunden vid pianot. Övar timmar.
Musiken rinner i mängder genom mina öron just nu och jag älskar det! Jag är som fast vid radion och kan inte få nog av att lyssna.
Som en liten barnslig rumpnisse smyger jag åt mig pappas datorn och sitter och njuter med Spotify uppe. Spotify på min dator har fått för sig att jävlas med mig och vägrar släppa in mig.
Typiskt, nu när jag behöver lyssna på musik mer än någonsin!



Jag har aldrig varit mycket för musik tidigare, men nu, som en bomb rakt ner i själen, suktar jag inte efter annat än ett par hörlurar att stoppa i öronen.

Min två absoluta favoritlåtar kan jag utan tvekan fiska fram ur arkivet. Jag samlar på mig nya favoritlåtar, men mina två översta släpper jag aldrig.

Plats nummer ett: Halo, Beyoncé Hennes röst, mäktig, kraftfull, vacker, fängslande, får mig att känna viljestyrka. När melodin drar igång och pianot slinker ut i ljudvågor blir det något alldeles speciellt, och när hennes röst seglar in känns det inte verkligt längre.

Plats nummer två: When Love Takes Over, Kelly Rowland (Om det finns någon mer medveten om i fall Kelly Rowland är sångerskans namn får han eller hon gärna säga till). Stark röst som aldrig verkar nå den nivån då rösten skär sig och får rodnaden att sprida sig. Ett helt universum öppnar sig, så skulle man kunna beskriva låten. Den får även en sån som mig som aldrig öppnar munnen för att sjunga att bara vilja kasta sig ut i sången och sjunga med.
Men jag nöjer mig med att kunna spela pianosnutten på piano. Sjunger, det gör jag för mig själv i mitt huvud där ingen kan höra mig.

Sån är jag. Jag sjunger aldrig när andra hör.
Jag skriver istället. Och det skulle jag inte kalla "istället", egentligen. Det är fantastiskt att yttra sig med ord, något jag aldrig någonsin tänker överge. Ska mitt skrivande ut på havs följer jag med, och skulle skepet sjunka lämnar vi skeppet tillsammans. Tillsammans.

Och Clara, om du läser det här, så har jag börjat fundera på dikten om min största fobi. Jätte bra idé du fick! Hur tror du jag kommer överleva när jag skriver ner den på papper? Lägger väl upp dikten om min största fobi här senare när den är klar. Spännande va? Och då får ni också veta vad min största fobi är!

PS. En till prenumerant!

PS nr. 2 Ni då? Ni måste ju ha en favoritlåt, eller artist?