CursorsFree Cursors
Hjärtats mening - Hjärtats mening - texter från insidan

Flickan bakom berget

En bra bok...

- avslöjar inte ord nummer två
- är fylld av händelser
- har en koppling
och du...
- börjar snart inse att du inte längre läser bokstäver utan en stjärnprydd natthimel

En bra vän...

- leker inte med tiden
- fufflar inte med sanningen
- glömmer inte trösten eller sorgen
och får dig...
- att besegra den bristande isen under dina bara fötter

En bra kärlek...

- är äkta
- och sjunger

medan du...

- brinner utan att känna smärta

och...

- leder din väg

             Vart du än vänder dig.


En sanning som inte kan bli vackrare: A good freind reaches for your hand but touches your heart.
Något jag såg skrivet på ett kort i Holland i våras.






Om du brinner, låter jag elden fatta tag i mig också, och då vi brinner båda två, brinner en mur, en mur av vänskap.


Frida, hon som inte vet vad hon skulle ta sig till om pennor inte fanns ;)


Du kan inte skapa jorden, men du kan skapa en verklighet.

Min rikedom är min levnad,
min levnad mossan i djupaste skog.
Skatten i mitt hjärta
värms av din sol,
lyssnar till en porlande bäck,
dyker genom djupet av det första steget
genom något med likelsen av en diamant.

Du önskar jorden var platt,
att fåglar stannade på jorden,
att jag inte fick själens konstverk,
att jag inte var ägare till ditt stup.

Jorden är platt.
Låt oss tro det.
Vad vore mer än rätt?
Att jorden var platt?

Någon har satt sin fot, sin stora fot, i min värld. Jag ser inget annat.




Jorden är platt.




Fåglar lämnar vintern, kylan, men jag känner ingen kyla. Bara eld. Flammor i bergens dalar.



Är jag knäpp?

Jag läser Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" och "Invandrarna". Har inte kommit längre än till andra kapitlet. Men jäklar vad han kan skriva!



Tänk om jag blir författare. Undrar... hur det skulle vara då?


                                       

Hemma hos Hanna. :) Tyckte det var en intressant bild.


Min stora fobi

Det är svårt att inte drunkna i all Twilight-hysteri. Själv har jag inte fallit så rejält, men visst är böckerna bra. Även om Twilight verkar tillhöra den mest glamorösa delen så har jag upptäckte lite Twilight-skvättar här och där i vardagen, eller vad man ska säga.

 Min brors cykel...

... och min blomma!


Twilight.

Nu över till min absoluta största foibi!

Om natten,
när ingen anar
smyger ett brett leende
in i en flickas drömmar.
En figur
med en lustig hund
som hos de allra flesta
kanske får en att skratta,
att glädjas
åt en serie
med gubbar av lera
men som hos denna flicka
skrämmer,
skänker mardrömmar,
särskilt om en ond pingvin,
som föreställer skurken.
Och förklädd,
med vante som kam,
stjäl han en stor diamant,
men blir därefter ertappad
av seriens "hjältar".


Vilka eller vad är min största fobi? Någon som kan gissa?

Grymt bra idé du fick, Clara! Hoppas det är okej att jag skrev en dikt på din idé. Annars får du väl säga till så tar jag bort den. Kram på dig!

Och kram till er också!

Och ett litet Ps. Eller inte ett så litet Ps egentligen! Någon som vill se hur det ser ut när min kanin hoppar? Ja, här har ni i alla fall henne.

                                   

Här hoppar hon ca 17 centimeter. Nu vågar hon hoppa 24 centimeter, men hon river den översta bommen än så länge, men snart klarar hon 24 centimeter!
Bilderna är tagna från en video, därför är de suddiga.

                                     


När du inte längre ville ha mig

Inte visste jag att det enda som krävdes var lite viljestyrka...

Om du lindade en gren,
hämtad ur en taggbuske,
runt mitt huvud,
vred till hårt,
och lät de tjocka spjuten
äta av mitt kött och blod,
kan jag lova dig
för allt jag är värd,
att smärtan när du försvann
är tusen gånger värre
än något annat.

Smått nervös och tillbakadragen överlämnade jag pappret med denna dikt på till Danne idag på skrivarkursen. Jag mumlade lite tyst om att den inte blev så bra... men att jag kunde försöka bättra den...
Vet ni vad han sa? Vet ni vad Dan Höjer sa till mig efter att ha läst denna dikt?
"Brukar du skriva dikter?"
"Neeej... jag är mer för texter."
"Vet du vad du skulle kunna göra?" Utan att vänta på svar fortsatte han: "Du skulle kunna lämna in den här till någon som kan lite grann om det här med dikter."
Exakt vad han menade med det vet jag inte. Men jag förstod på ett ungefär.

                    

Jag saknar skrivargrupen redan... klumpen växer, plågar och äter av mig. Jag vill inte lämna gruppen. Aldrig, aldrig aldrig! Under dessa tre dagar har vi blivit en familj. Precis som Danne ville.
Jag har i alla fall fått Tedda och Hannas nummer, för det är dem jag kommer sakna mest, särskilt Hanna.