I dina drömmar
- Frida 29 juli 2009
Tusen själar dolda i natten
Under en ocean av nattmörker lyser en själ, dunkar ett hjärta, klingar ett skratt, ett liv, en liten flicka.
Med fötterna djupt bagravda i vit sammetssand och håret inflätat i vinden leker hon som solens strålar mot vattenytan, sjunger, är lycklig.
Och hennes lycka skär in i natten, glöder, sprakar av liv.
Natten, den är som svart aska, hennes skratt, hennes lycka, är som stjärnor i mörkrets gap.
Hon är inte ensam. Det tror hon inte heller. Tusen spelande själar vilar i mörkret, i natten, med stjärnorna, lyssnar till skrattet, lyckan, som när flickan vänder sig om, ser sig omkring, genast dör bort.
Hennes klarblåa ögon, inramade av tjocka fransar, glänser klara som djupt vatten, när en tår tippar över kanten, glider långsamt nerför två rosiga kinder. Leendet tystnar med skrattet, försvinner, rinner ut i sanden.
Hon är inte ensam. Hon befinner sig bland tusen själar dolda i natten döda. Men på stranden, just denna natt, är det bara en levande själ. Flickan hade rätt, men ändå så fel. Det är inte som förr.
Vinden sliter i hennes eldröda hår, viskar tungt mot hennes ansikte och påminner henne om det som var, om det som aldrig kommer att återförenas.
Hjärtats slag tonar bort
Jag lyssnar till ett hjärtats slag, fylld av liv, men snart, inom kort, tom, tömd. Tömd på liv. Livlös.
Salta tårar, droppar, som blod, i silver, ner för min blanka kind, faller, sprider sorg.
Jag borde hålla det inom mig, sorgen, den växande sorgen, men det finns inget hopp. Någon släckte stearinljuset och jag travar i mörker efter hjälp.
En hjälpande hand, med en förmåga att trösta, väcka liv, hålla kvar själen på jorden.
Men en sådan hand existerar inte. Inte ens mina darrande händer kan hjälpa henne nu.
Hjälplöst. Mitt skrik. Försvinner i hennes öran, starx innan hjärtats slag tonar bort.
Försent.
Jag springer, gömmer mig, djupt in i själen, där ingen någonsin kan få ut mig mer. Men hur vet man? Hur vet man vart man ska ta vägen, när någon man älskar lämnar jorden?
Det här handlar inte om någon jag har förlorat. Det är en text jag skrev med tankarna vandrandes kring alla som gått miste om någon riktigt närstående.
Nu ger jag mig av igen. Borta i tre veckor, och under dessa tre veckor kommer mina kaniner att följa med hela vägen. Hjärtat slår lite extra bara på grund av det.
Svårt av avgöra om jag kommer få tag på internet när jag är borta. Kanske är jag tillräckligt bra på att tigga så jag får låna pappas trådlösa.
Och juste... Snälls sluta skriva kommentarer i stil med "kolla in min blogg", "fin blogg, du får gärna kika in i min blogg också", "släng in en kommentar hos mig"... osv... För det gör mig inte ett dugg intresserad av din blogg. Skriver du en kommentar som inte innehåller reklam kan du räkna med ett besök och en kommentar av mig tillbaka. Men ingen reklam.
När den fann mig
Något som betyder oehört för mig:
Bortom de djupaste skogarna och den största sjön, lik en ocean, fanns en gång en äng, en äng så vackert begravd i havsblå rosor. Genom hela ängen slingrade sig en smal stig fram genom rosorna och försvann in mellan skogarna. Det hade berättats sagor om ängen och att dess djupblå rosor har och kommer att hållas vid liv i flera tusen år tills de tillslut vissnar. Ingen hade någonsin sett ängen, bara hört sagor om den. Men det har också berättats sagor om ängens första och sista besökare...
Solen hade gått ner bortom horisonten och kvar fanns bara den svarta natthimlen. Det var så underligt tyst, så mystiskt, så fint, så som det alltid är bortom de mörkaste skogarna. En tunn pojke, iklädd tunna trasor, följde den smala stigen långsamt tills han kom till mitten. Där stannade han. En lång stund hördes inget annat än vinden, hur den svepte genom de tusentals rosor som täckte ängen. I tystnaden hördes rofyllda skvalpande borta från sjön, hur åror skar genom den spegelblanka vattenytan och hur en liten nätt eka närmade sig land...
(Det var alltså bara början). Här kan du läsa hela [länk].
Jag brukar säga att det var med hjälp av den här texten som jag hittade mitt eget sätta att skriva på, det sättet som jag faktiskt ville skriva på. Jag tycker mycket om den här, för den var den som fann mig.
Du är en blomma
Ditt hjärta dansar, sjunger och smälter samman, kedjar omsorgsfullt fast sin sida vid min, låter våra minnen växa, bli större, ljusare.
Det är en doft av solljus, värme och kraft som seglar runt i den breda atmosfär du byggt till bara oss, en värld, där allt annat glider inom synhåll för oss, men som alltid finns där, med sina läppar smyckade av ett leende.
Ögon, tindrandes, i skenet från månen, pinsamt stora av förväntning, inget jag kan göra åt. Hjärtats bultande slag mot bröstkorgen, pressar lungorna, trummar i en ojämn takt, som lyser igenom min kropp och visar min svaghet.
Ja, det är en svaghet, varm och bred, som lyser, avslöjar mig.
Samtidigt som mina kinder flammar upp i en roas nyans, kan han inte hålla tillbaka ett leende.
Några ord om texten: Jag upptäckte något alldeles nytt, som magi, fast med ord. Det ligger en tät dimma över texten, som hindrar det verkliga budskapet från att nå fram. Istället tycker i alla fall jag att man får sin egen uppfattning om vad som ligger dolt i texten, vad som händer. Man behöver kanske inte förstå någonting alls, men det är det som är meningen i den här texten. Den är underlig, mystisk, och tyst, även om det talar tusen olika uppfattningar samtidigt, fast kanske ohörbart.
Jag vet inte alls om jag lyckades med den här, men jag ville prova något nytt.