Hjärtats mening

Jag har vandrat längsmed en vit sandstrand ändå sedan jag föddes. Jag har vuxit upp på stranden där jag gått med havets vackra sånger i mitt öra. Jag har vuxit upp med sanden mellan tårna. Jag har vant mig vid att se över till andra ön långt där ute till havs där jag kan skymta så mycket mer än man kan ana.
Det är som att söka efter en skatt som är nedgrävd i sanden och att gräva och gräva, men aldrig finna lyckan. Tillslut sviker händerna och faller slappt till botten och slutligen sviker tårarna. Droppe efter droppe plågar mig medan de rinnar nedför min blanka kind. Inget sviker allt, men allt sviker inget.
Tänk dig själv. En av lyckans åskadare i sorgens närhet. Den ropar på mig. Den längtar efter att få dränka mig i svart och mörker och jaga iväg allt hopp i mig. Som om allt hopp inte redan lämnat mig och färdats långt, långt bort med vattnet.
Sanden och vinden sveper över mig och drar med sig mina hjälplösa rop. "Snälla, hjälp mig!" Vinden tar mina ord med sig och försvinner bort som små svaga viskningar.
Men... om jag någonsin har skatten i mina händer lovar jag att jag ska vårda den som om den vore mitt eget barn.

Mörkret hade fångat området i ett enda svep. De mörkbelagda gatorna var kala från folk och istället låg dimman tät mellan de höga husen. Längsmed ena husväggen strök sig en gråspräcklig katt med svansen i vädret. Ögonen lös som eld i den täta dimman och sköt pilar mot allt som gav ifrån sig minsta plötsliga rörelser. Den tog ett smidigt hopp upp på en staketpåle och stelnade till mitt i de smidiga rörelserna. Kattens blick blev vass och skar mot kylan. Svansen i vädret sänktes som ett vapen och dess rygg spändes som en pilbåge redo att stjuta. Kattens gap öppnades och tänderna blänkte som svärd i munnen. Den betraktade något som rörde sig bara någon meter ifrån katten själv, inbakad i dimman. Ljudet från en ilsken katt dunsade mellan husväggarna och tonade bort i dimman. En stor svart skepnad med konturer utsmetade i dimman smög sig fram mot katten. Skepnaden väste om inte värre tillbaka mot katten. En ljus röst, men med sin rot i marken, viskades fram från skepnaden. Katten lugnade ned sig, men elden i dess ögon sprakade fortfarande. Skepnaden tog tag om grindhandtaget och sköt sakta upp grinden åt sidan. Sedan försvann den bakom husknuten in i mörkret och dimman och syntes inte till. De brinnande ögonen slocknade och katten smög sig vidare.
Det hördes små smattrande ljud som slog mot något hårt. En kort tid efter avbröts smattrandet av ett fönster som sköts åt sidan. Det hördes röster i några sekunder, men sedan försvann de olika stämmorna bort i natten. Det hördes dunsar och sedan såg man två svarta skepnader som sprang bort från husen genom dimman.

Den lilla insjön låg som en spegel mellan de insjunkta pilträden. En tystnad låg över insjön och den lilla fina skogen. Genom det våta gräset dansade en ung pojke och en ung flicka tätt intill varandra. De höll takten som om gemensam musik spelades i deras öra, men i själva verket lyssnade de till tystnaden, men en underbar tystnad.



En fin present
I morse när jag lite hastigt skulle kika in i min blogg för att se om jag fått några kommentarer fick jag nog en av de bästa överraskningarna på flera år! Jag hade blivit förärad en award av noescape! Först kände jag inte alls till det och var bara som ett enda berg av frågetecken, men sedan började det klarna lite för mig. Meningen är att om man nu blir förärad denna award ska man skicka den vidare till fem bloggar som man tycker är bra och om man tycker att bloggägaren verkar ha en fin personlighet. Man får bara skicka den vidare om man själv fått den.
Så nu har jag beslutat vilka fyra som är värdiga denna award. Det är följande...

Lina- Dig ger jag denna award till för att jag redan vid första stund insåg att det här är en härlig tjej och som har bra talang för det hon älskar- att skriva! Du är redan på god väg upp mot en bra författarkarriär, så fortsätt som du gör!

Carro- Du hjälpte mig med min bloggdisign och utförde det helt perfekt! Dig kan man lita på och du hjälper så gärna till! Du får en award från mig för att du är en så fin person som så gärna hjälpte mig!

Mamma Melissa- Det du genomgått är ingen lätt sak. Dina texter då du beskriver dina känslor är så otroligt fina, och jag är helt säker på att du är så otroligt vacker på insidan! För det är det som räknas, och här får du en award, för att du helt enkelt förtjänar det.

Cristian- Du får en award för att du sjunger så underbart fint och för att dina låtar ger oss andra gåshud!

Några ord till noescape som jag fick denna award från: Just denna award var väl mest bara kul att få, men de ord du gav mig, som kom från dig och ingen annan, var så rörande fina! Jag vill att du ska veta att jag är hemskt glad för det du skrev om mig, och jag vet inte hur jag ska visa dig det. Jag blev så glad och det kändes som om en ny sida öppnades inom mig. Jag kan inte påstå att jag alltid har det så lätt just nu, men det du skrev till och om mig... jag, jag kan bara säga tack så hemskt mycket!

Häganäs nere vid stranden hos min mormor och morfar, mina fötter.

Du som fått awarden hämtar den här.

Den mörka natthimlen trängde undan den silvriga månen tills bara en liten del vågade kika fram. Precis som det onda... Det fruktansvärad stora och svarta föste allt hopp och det goda åt sida. Hela mitt hjärta drunknade i svart olja som kletade sig fast och vägrade släppa taget om mig. Mina känslor, min personlighet, allt hade blåst bort med de kalla vindarna.
Jag sprang längst den kalla asfaltvägen bort från alla hus. Mitt hjärta slog som stenar mor bröstkorgen. Jag andades häfftigt medan jag tog i ännu mer och fortsatte springa.
Från början var jag som ett vackert träd med grenar som bredde ut sig över himlen och pryddes av rödskimrande äpplen. Jag var ett friskt och grönt träd tills jag sågades ned. Ängen som mina rötter en gång borrat sig igenom, förmunltnade till ett träsk, ett förgiftat träsk.
Jag var förgiftad. Mina rötter var ännu i livet, men så småningom skulle även rötterna ruttna bort, och då återstod inget av mig. Inget, inte ens minnen. Vem skulle sakna ett nedhugget träd?
Jag förstod mig själv. Jag visste vad jag ville och vart jag ville. Vem annan skulle orka leva med ett hjärta så förstört?
Jag ville fly bort med natten, försvinna i det förflutna och bara vara ingenting.
Ingenting? Vad innebar det att vara ingenting?
Mina bara fötter saktade ner. Jag hade varit så ivrig med att komma iväg att skor var helt uteslutet. Asfaltsvägen hade blivit ersatt av en smal dammig grusgång. Den ledde upp för en backe och sedan var man långt borta från husen, djupt in i skogen. Hjärtat slog fortare. Sprang jag mer kunde hjärtat lämna min kropp. Jag orkade inte mer.
Vart var jag på väg? Ville jag verkligen bli ingenting?
Jag såg upp mot himlen, mot den stora svarta himlne, som symboliserade ondskan i detta ögonblick. Mina ögon svepte över himlen och fångades av månen. Den lös så vackert.
Hjärtat bankade. Det ville ut. Jag tvingade mitt hjärta att hoppa ombord på tåget rakt in i helvetet och bli till ingenting. Jag hade inte lyssnat till mitt hjärta.
Månen lös, trots den mörka natten. Månen växte sig större, dag efter dag. När den blivit lika rund som solen, försvann den och blev liten igen. Men den växte till sig igen. Den försvann aldrig. Den fanns där, hela tiden.
Natten är som ondskan... Månen är som det goda... den växer... den finns där... hela tiden...
Jag fortsatte att gå, men den här gången hade jag inte skogen framför mig. Den var bakom mig.

Jag tänkte på det du sa, PanncakeLover. :) Hoppas det blev lite mer "glädje", eller vad man ska kalla det, i det här. Tack för tipset. :)

Till PanncakeLover: Ja, du har rätt i det du säger. Jag har många sorgsna texter i min blogg. Tyvärr kan jag nog inte ge ett direkt svar, utan jag kan bara säga att just nu har jag en period då jag känner för att skriva mer sorgsna texter, inte för att jag känner mig sorgsen själv. Jag skriver mest saker som jag känner för att skriva. Det mesta har inte med mig att göra. Det som jag vill skriva om går i perioder.
När jag skriver långa "böcker", då är det nästan bara lycka i dem. Men när jag skriver korta texter, då blir det oftats lite mer sorg i det. Jag kan som sagt inte ge ett direkt svar, men jag ska tänka på det du skrev.

Det har alltid varit så. Alltid, och så lär det fortsätta ända in i min död.
Det är så tomt här i ensamheten. Folk verkar tro att jag bara är för mig själv för att det är vad jag själv vill. Men om de bara visste! Jag satte inte mig själv i raketen. De stora mörka och svarta tvingade mig in i raketen och skjöt upp mig med hånfulla leenden. Det var med avsikt som de sparkade in mig, och det var deras nöje att tända på stubinen. Raketen for upp mot atmosfären. Först lämnade jag jorden. Sedan lämnade jag Vintergatan. Efter att ha passerat Vintergatan for jag genom ännu fler galaxer och slutligen hade jag passerat stjärnorna. När stjärnorna var mindre än vad de såg ut att vara från jorden hade jag hamnat i ett nytt universum. Ett universum så oändligt stort och svart utan stjärnor och utan sol, men framför allt utan kärlek.
Dagarna är mycket längre i det ensamma universummet. Jag vill komma härifrån. Jag bankar med hela min kraft på det lilla runda fönstret på raketen och skriker. Ingen hör mig. Mitt skrik tonas ut i det ensamma universummet och inte ens mamma och pappa kan höra mig. Jag önskar de kunde ta mig härifrån! Jag vill inte vara här alldeles ensam i ett tomt svart universum!