CursorsFree Cursors
Hjärtats mening - Hjärtats mening - texter från insidan

Lågan skiner inte alltid lika starkt

"Kan du inte för en gång skull se dig om? Försöka se att det finns människor, liv, omkring dig som förtjänar mer, än det du har att ge dem. Försök."
Hennes igenbommade ögon fick det att skälva till i hjärtat när jag insåg  hur mycket jag skulle sakna henne. Men vad fanns det att sakna, när den person mina innersta känslor en gång cirkulerat så vildsint kring, inte längre fanns?
Det var inte längre min varma, öppna kärlek längre som stod tömd framför mig. Det var en plastförpackning. Och när jag såg på henne kände jag istället för den passionerade kärlek jag kännt innan hon trasslat in mina känslor i mörk svart ståltråd, en ilska som bubblade upp i halsen på mig, kvävde fram tårar och sorg.
Men jag älskade henne inte längre. Varför var då dessa tårar så illa tvugna att passera?
"Och när du insett att du inte bara kan blänga rakt fram, så kanske flammar ljus upp någonstans i mörkret pusslar ihop oss igen."
Orden hävde fram tårar från hennes sida också. Men inte förrän då insåg jag varför jag grät. Jag älskade henne fortfarande. Jag kunde inte bara lämna henne. Evig kärlek har en stark låga som aldrig brinner ut. Man måste kravla sig upp igen och påminna varandra om att den eviga kärlekens låga har sina tider då den skiner svagare än vissa andra gånger.

Hm... jag vet inte om det blev så bra. Mer kladd en text. Kan kanske fina till den någon gång.

                                                              In my heart



The sea in my heart, dolphins in my heart, family in my heart, friends,
writing, love and dreams in my heart... you can found a hole world in my heart.


Tusen själar dolda i natten

Under en ocean av nattmörker lyser en själ, dunkar ett hjärta, klingar ett skratt, ett liv, en liten flicka.
Med fötterna djupt bagravda i vit sammetssand och håret inflätat i vinden leker hon som solens strålar mot vattenytan, sjunger, är lycklig.
Och hennes lycka skär in i natten, glöder, sprakar av liv.
Natten, den är som svart aska, hennes skratt, hennes lycka, är som stjärnor i mörkrets gap.
Hon är inte ensam. Det tror hon inte heller. Tusen spelande själar vilar i mörkret, i natten, med stjärnorna, lyssnar till skrattet, lyckan, som när flickan vänder sig om, ser sig omkring, genast dör bort.
Hennes klarblåa ögon, inramade av tjocka fransar, glänser klara som djupt vatten, när en tår tippar över kanten, glider långsamt nerför två rosiga kinder. Leendet tystnar med skrattet, försvinner, rinner ut i sanden.
Hon är inte ensam. Hon befinner sig bland tusen själar dolda i natten döda. Men på stranden, just denna natt, är det bara en levande själ. Flickan hade rätt, men ändå så fel. Det är inte som förr.
Vinden sliter i hennes eldröda hår, viskar tungt mot hennes ansikte och påminner henne om det som var, om det som aldrig kommer att återförenas.





















Hjärtats slag tonar bort

Det dunkar, slår, lever, jag önskar att det var för evigt.
Jag lyssnar till ett hjärtats slag, fylld av liv, men snart, inom kort, tom, tömd. Tömd på liv. Livlös.
Salta tårar, droppar, som blod, i silver, ner för min blanka kind, faller, sprider sorg.
Jag borde hålla det inom mig, sorgen, den växande sorgen, men det finns inget hopp. Någon släckte stearinljuset och jag travar i mörker efter hjälp.
En hjälpande hand, med en förmåga att trösta, väcka liv, hålla kvar själen på jorden.
Men en sådan hand existerar inte. Inte ens mina darrande händer kan hjälpa henne nu.
Hjälplöst. Mitt skrik. Försvinner i hennes öran, starx innan hjärtats slag tonar bort.
Försent.
Jag springer, gömmer mig, djupt in i själen, där ingen någonsin kan få ut mig mer. Men hur vet man? Hur vet man vart man ska ta vägen, när någon man älskar lämnar jorden?



                           

Några ord om texten: Jag gillar när jag får lägga en mysitisk dimma över texten. Det är ett helt nytt sätt jag har funnit att skriva på.
Det här handlar inte om någon jag har förlorat. Det är en text jag skrev med tankarna vandrandes kring alla som gått miste om någon riktigt närstående.

Nu ger jag mig av igen. Borta i tre veckor, och under dessa tre veckor kommer mina kaniner att följa med hela vägen. Hjärtat slår lite extra bara på grund av det.
Svårt av avgöra om jag kommer få tag på internet när jag är borta. Kanske är jag tillräckligt bra på att tigga så jag får låna pappas trådlösa.

Och juste... Snälls sluta skriva kommentarer i stil med "kolla in min blogg", "fin blogg, du får gärna kika in i min blogg också", "släng in en kommentar hos mig"... osv... För det gör mig inte ett dugg intresserad av din blogg. Skriver du en kommentar som inte innehåller reklam kan du räkna med ett besök och en kommentar av mig tillbaka. Men ingen reklam.

Du är en blomma

Du är en svartvit blomma med guld i kant, djup, lycklig, förälskad.
Ditt hjärta dansar, sjunger och smälter samman, kedjar omsorgsfullt fast sin sida vid min, låter våra minnen växa, bli större, ljusare.
Det är en doft av solljus, värme och kraft som seglar runt i den breda atmosfär du byggt till bara oss, en värld, där allt annat glider inom synhåll för oss, men som alltid finns där, med sina läppar smyckade av ett leende.
Ögon, tindrandes, i skenet från månen, pinsamt stora av förväntning, inget jag kan göra åt. Hjärtats bultande slag mot bröstkorgen, pressar lungorna, trummar i en ojämn takt, som lyser igenom min kropp och visar min svaghet.
Ja, det är en svaghet, varm och bred, som lyser, avslöjar mig.
Samtidigt som mina kinder flammar upp i en roas nyans, kan han inte hålla tillbaka ett leende.

Några ord om texten: Jag upptäckte något alldeles nytt, som magi, fast med ord. Det ligger en tät dimma över texten, som hindrar det verkliga budskapet från att nå fram. Istället tycker i alla fall jag att man får sin egen uppfattning om vad som ligger dolt i texten, vad som händer. Man behöver kanske inte förstå någonting alls, men det är det som är meningen i den här texten. Den är underlig, mystisk, och tyst, även om det talar tusen olika uppfattningar samtidigt, fast kanske ohörbart.
Jag vet inte alls om jag lyckades med den här, men jag ville prova något nytt.

Våra drömmar förblev drömmar

Någon hade kunnat slå mig, någon hade kunnat knivhugga mig, någon hade kunnat döda mig, någon hade till och med kunnat skrika fula ord åt mig rakt i ansiktet. Smärtan hade ändå inte nått fram.

Hennes ansikte skimrade i form av vitt, hennes andetag var korta, sträva och få, händer skakade och låg i mina, kalla, bleka, och grå och hennes ögon... hennes livfulla gröna ögon som jag älskade att se in i, de låg dolda bakom hennes slutna ögonlock.
Rummet vi befann oss i skrämde mig, även om det inte påverkade mig alls lika mycket som hennes andetag. Väggarna var vita, golvet var blekt, inte vitt, men nära inpå. De ljusblåa gardinerna hängde slappt vid varsin sida om fönstret. De mörka parsienerna var neddragna och höll det vackra vädret borta från oss.
I sängen strax intill fönstret låg hon i sitt vita nattlinne och höll sig fast vid liv med de få krafter som fanns kvar inom henne. Hon var lika vacker som vanligt. Hennes blonda lockar låg utspridda över den spökvita kudden. Hennes fylliga läppar darrade i otack med andningarna. Näsan var lika smal som vanligt, precis som de ljusa ögonbrynen. Det enda som saknades var den ljuvliga rosa färgen som alltid brukar pryda hennes kinder.
Hennes andningar klämde sig fram. Ett rostigt ljud skar fram genom hennes mun medan hennes händer och naglar grävde sig in i mina.
Tårarna trillade ned för mina kinder. Det värkte i ögonen.
"Inte nu, snälla, hon är för ung!" viskade min själ. Jag grep tag om hennes bleka händer, och försökte dra henne så långt från döden som möjligt.
Men det gick inte. Sakta, bit för bit, tog döden hennes kropp. Hennes bröstkorg stannade, hennes hjärta somnade och alla drömmar om vad vi ville göra tillsammans, förblev bara drömmar.


Aldrig utan varandra

Solens strålar vilade mot den mörkblåa vattenytan. Snövita fåglar bredde ut sina lite mörkare vingar över himlen och dök ned mot horrisonten. Vinden lekte med trädkronorna och raspade lite försiktigt mot löven.
En rysning klättrade längsmed min ryggrad och knackade fram ett leénde i mitt ansikte. Solen värmde inte bara min kropp utan också min själ. Jag kunde inte se den stora sorgen längre. Den hade dragits med av vinden, druknat i vågorna, dött på havets botten.
Leéndet tillhörde mig, en vinnare, en segrare. Alla spår hade sopats bort. Jag var lycklig. Vi var lyckliga.
Jag lutade mig bakåt och lät huvudet och ryggen falla lätt till plats mot bryggan. Solen träffade mig rakt i ansiktet med sin ljuvliga doft.
Jag lät ögonlocken falla ihop. Solen värmde. Havet viskade. Vinden smög. Drömmarna spelade. Tiden flög.
Jag var djupt in i min egen värld, mina drömmars värld. Förut kunde jag vakna med tårarna droppandes över att mina drömmars värld var så långt borta från min verkliga värld. Nu var min verkliga värld mina drömmars värld. Jag grät aldrig. Aldrig av förtvivlan. Jag hade en tröst.
Drömmen ryckte till och gled iväg när en fors av köld for över min solvärmda kropp. Ögonlocken spärrades upp och kroppen spändes som en båge och flög spikrakt upp i luften. Min kropp sved av kallt vatten. Jag trodde att jag befann ig djupt under ytan innan jag bakom min suddiga syn kunde skymta solen igen. När mina nerver fått tillbaka sin kontroll ekade ett dovt skratt genom mitt huvud.
"Din..." mullrade jag och for upp som om ett bi stuckit mig. Min hand grep tag om den genomvåta handduken strax intill mig och av en ren reflex kastade jag den rakt på honom. Hinken i hans händer gled ur greppet och tog istället emot den skvättande handduken. Han kastade sin hand mot min och började springa ut mot havet, med vinden. En stöt for genom mig när han ryckte med mig. Han slängde sig ut över det mörkblåa vattnet med mig efter. Ilningar kastade sig över mig när jag skar genom vattnet. Jag älskade det.

Några ord från mig: Kunde inte låta bli. Det är ju trots allt sommar.

Som jag sagt till många andra: nu spricker inte bara sommaren ut i naturen utan också i mig. Jag kan inte låta bli att le. Sommaren ger människorna en ny chans. Jag får sommarlov nu på fredag, vilket känns flera kilometer bort. Men jag närmar mig. Det gör vi alla. Om vi inte redan är där, det vill säga.


Älskade lilla vän

En yxa hamrade i hjärtat för varje glädjelösa ansikte min blick sökte sig in i. Det var inte bara hus och byggnader som låg i ruiner. Människor, glädje, glada läppar, hoppfyllda ögon, allt låg i ruiner, i högar täckta av mörker. Döden välte inte bara över människornas liv. Den åt, plågade, skrämde, jagade och slet sönder oskylda liv. Och den som inte stod under dödens näve blev hotad, ständigt hotad.
Starka, men ändå utslitna och förstörda män, marscherade längst trottoaren med sina gevär i ett stadigt grepp invid sin högra sida. Deras blickar var ljudlösa, men fulla med medlidande, trots att deras tjänst stod inför döden.
Jag försökte hålla mig rak i ryggen med ett uttryckslöst ansikte när jag slank förbi raden med marscherande män, men insåg själv hur misslyckat det blev. Just som jag kommit runt högen med uttrustade män föll min inte så lyckat uttryckslösa blick på en flicka som fick mig att stanna till. Hon satt i sin dåliga klädnad på en trappa som lett upp till ett hus, men som för tillfället låg i ruiner. Hennes tunna snövita armar kramade om benen som hon vikt in mot den skakande värmelösa kroppen. Ansiktet lät hon vila över sina bara knän medan det mörka håret hängde likt gardiner som katten varit på en bra bit ned över axlarna och hennes slitna kropp. Under trasorna som hängde över kroppen kunde man skymta revbenen och den insjunkna magen. Fötterna var små och om de inte varit svarta som natten hade man kunde urskilja tårna och därefter räkna till att en tå saknades på ena foten.
Det var en fruktansvärd syn som slet på hjärtat. Just som jag trodde att det inte kunde bli en värre syn, lyfte flickan på huvudet. Ett blekt ansikte dolt bakom sot och med två mörka tårfyllda ögon och darrande läppar blev synligt inför mina ögon. Hon lyfte sin ärrade armbåge och pressade handflatan mot ena ögat innan hon böjde sig fram igen.
Jag borde inte behöva se mig om först, jag borde inte tveka, jag borde inte känna mig rädd. Men det gjorde jag. Jag kände mig fruktansvärt rädd.
Det var tårarna som långsamt droppade nedför mina kinder som bröt ned min rädsla. Jag drog in den nedstämda luften i mina lungor och knöt nävarna.
Trappen var kall och fick det att ila inom mig. Mitt yttre jag hade viktigare saker för mig.
Tår efter tår föll ned för mina kinder. Jag kunde höra flickans svårigheter med att andas mellan sorgen. Jag vågade inte tveka mer. Det var inte rätt, men det här var rätt.
Jag lade armen om den skaknde lilla flickan. Hon visste att jag hade kommit, annars hade hon ryckt till när jag plötsligt kom så nära.
Hennes smala händer grep tag om min midja, trots att vi var helt främmande för varandra, och hennes sorg blav inte bara synlig, utan också hörbar.
Där satt vi på trappen, båda med tårarna droppandes, som mor och dotter, medan döden kastade pilar som skar hennes svaga hjälplösa kropp. Jag höll om henne, länge. Jag visste hur mycket min tröst och närhet lagade henne. Det lagade även mig.
Jag särade henne från mig och såg på henne. Hon var så tom.
"Lilla vän..." mumlade jag och böjde mig fram för att kyssa henne på gässan.
"Jag älskar dig..."

Några ord från mig: Nu ni... Det var inte så kort text, va?

Andra världskriget har skakat om mig, både för intresse och skräck. Så grym som döden var under denna tid får aldrig flyga ur våra minnen. Aldrig.

Ett litet tillägg: (Söndag 7 juni 2009) Jag fick alldeles nyss en kommentar från en tjej som frågade om jag kunde ha en så kallad frågestund. Jag har funderat på det, men skulle det verkligen intressera er andra? Jag skriver ju inte så mycket om mig själv, så kanske... jag vet inte. Det beror på om ni tycker det. Annars är det bara att kasta.