Sommarglädje
Under de senaste dagarna har jag varit i Smögen med mina syskon och min pappa. På vägen stannade vi till hos farfar. Förutom att hela trädgården låg i ruiner nu när en ganska stor gäststuga ska packas upp, så känner jag till få platser lika underbara som denna. Luften är frisk och doftar natur, vilda djur skuttar fram och tillbaka överallt i dalarna som inlandsisen lämnat efter sig, sjön ligger spegelblank bara två minuters promenad ifrån huset och tystnaden är ljuvlig. Igår kväll och i morse gick vi ned till bryggan. Först kättrade jag ned för stegen tills det inte längre fanns något att klättra på och tog ett försiktigt simtag ut i vattnet med sina behagliga 21.5 grader plus. Sedan stod jag och min bror på bryggans kant och dök, om och om igen, utan att tröttna. Jag älskar att skära likt en skarp kniv genom ytan, och bryta tystnaden lite försiktigt med ett svagt plask. Min syster såg muntert på instoppad som en fjärillspuppa i sin handduk. Också hon försökte dyka, men det är inte så lätt när man är liten. Men jag msåte nämna hennes mod. Jag vågade aldrig dyka i hennes ålder, utan var så nöjd så med stegen.
Vi ska dit om fem veckor igen. Då ska min kusin döpas. Jag var så glad åt hans födelse! Jag har femton kusiner, men jag har aldrig varit så stor så jag fått känna den verkliga känslan av att bli kusin åt en ny liten bebis. Jag längtar oändligt till dopet.
Ibland när jag lyssnar på musik, växer en alldeles speciell känsla inom mig, en känsla, som egentligen hela tiden funnits inom mig, men som bara inte alltid varit lika tydlig. Oftast är det när vackra, långsamma och djupa låtar spelas inför mig, som jag känner det. Jag blir glad, väldigt glad. För även om musikens ord pekar åt helt andra håll, är det enda alltid samma ord som spelas för mig. Det är små, men starka ord, som peppar, och lyfter upp det jag vill inför mig själv. Jag vill bli författare.
Våra drömmar förblev drömmar
Någon hade kunnat slå mig, någon hade kunnat knivhugga mig, någon hade kunnat döda mig, någon hade till och med kunnat skrika fula ord åt mig rakt i ansiktet. Smärtan hade ändå inte nått fram.
Hennes ansikte skimrade i form av vitt, hennes andetag var korta, sträva och få, händer skakade och låg i mina, kalla, bleka, och grå och hennes ögon... hennes livfulla gröna ögon som jag älskade att se in i, de låg dolda bakom hennes slutna ögonlock.
Rummet vi befann oss i skrämde mig, även om det inte påverkade mig alls lika mycket som hennes andetag. Väggarna var vita, golvet var blekt, inte vitt, men nära inpå. De ljusblåa gardinerna hängde slappt vid varsin sida om fönstret. De mörka parsienerna var neddragna och höll det vackra vädret borta från oss.
I sängen strax intill fönstret låg hon i sitt vita nattlinne och höll sig fast vid liv med de få krafter som fanns kvar inom henne. Hon var lika vacker som vanligt. Hennes blonda lockar låg utspridda över den spökvita kudden. Hennes fylliga läppar darrade i otack med andningarna. Näsan var lika smal som vanligt, precis som de ljusa ögonbrynen. Det enda som saknades var den ljuvliga rosa färgen som alltid brukar pryda hennes kinder.
Hennes andningar klämde sig fram. Ett rostigt ljud skar fram genom hennes mun medan hennes händer och naglar grävde sig in i mina.
Tårarna trillade ned för mina kinder. Det värkte i ögonen.
"Inte nu, snälla, hon är för ung!" viskade min själ. Jag grep tag om hennes bleka händer, och försökte dra henne så långt från döden som möjligt.
Men det gick inte. Sakta, bit för bit, tog döden hennes kropp. Hennes bröstkorg stannade, hennes hjärta somnade och alla drömmar om vad vi ville göra tillsammans, förblev bara drömmar.
När du inte längre ville ha mig
Om du lindade en gren,
hämtad ur en taggbuske,
runt mitt huvud,
vred till hårt,
och lät de tjocka spjuten
äta av mitt kött och blod,
kan jag lova dig
för allt jag är värd,
att smärtan när du försvann
är tusen gånger värre
än något annat.
Smått nervös och tillbakadragen överlämnade jag pappret med denna dikt på till Danne idag på skrivarkursen. Jag mumlade lite tyst om att den inte blev så bra... men att jag kunde försöka bättra den...
Vet ni vad han sa? Vet ni vad Dan Höjer sa till mig efter att ha läst denna dikt?
"Brukar du skriva dikter?"
"Neeej... jag är mer för texter."
"Vet du vad du skulle kunna göra?" Utan att vänta på svar fortsatte han: "Du skulle kunna lämna in den här till någon som kan lite grann om det här med dikter."
Exakt vad han menade med det vet jag inte. Men jag förstod på ett ungefär.
Jag saknar skrivargrupen redan... klumpen växer, plågar och äter av mig. Jag vill inte lämna gruppen. Aldrig, aldrig aldrig! Under dessa tre dagar har vi blivit en familj. Precis som Danne ville.
Jag har i alla fall fått Tedda och Hannas nummer, för det är dem jag kommer sakna mest, särskilt Hanna.
Käraste bananskal
Jag ska förklara övningen i korta ord först.
Varje elev fick varsitt föremål. Det kunde vara en dalahäst, ett trasigt måttband, eller en nyckel.
Jag fick en halv kopp. Av en händelse hade ett ihopknölat plåster hamnat på koppens öra.
Sedan fick man välja ett av dessa föremål som man skulle skriva ett föremål till, som om det vore från sitt eget föremål.
(Jag fick en halv kopp som det händelsevis hamnat ett plåster på och föremålet jag skrev till var en stel, möglig och ihopsjunken banan).
"Käraste bananskal,
Din doft av mögel och parasiter får mig att svimma. Det är en underbar doft som får som gör mig varm och lycklig djupt in i själen.
Din askgråa hy lyser likt en dans inför mina ögon.
Att du blev gammal, grå och möglig gör mig ingenting. Du är så vacker, så grå.
Pussar och kramar din omplåstrade halva kopp".
Idag fick vi i uppgift att skriva en dikt, en dikt med ett speciellt mönster. Det kunde alltså vara såhär: Första raden hade fem stavelser, andra hade sju, och den sista fem igen. På så vis blir det ett speciellt mönster. Just det mönstret som jag tog som ett exempel kallas haiku, men vi fick välja vårat eget mönster.
Min hjärna var torr som öknen, så min dikt blev såhär:
Att skriva en dikt
är inte alltid så lätt,
även om man vill.
Men se här:
jag gör mitt bästa
och låter orden flöda.
Då har jag en dikt.
Så det så!
Någon som kan hitta mitt mönster?
Sedan kan jag inte låta bli att lägga in en bit ur min skräckroman som vi fick i uppgift att skriva. Vi fick en hel timme på oss att välja ut en plats i biblioteket där någonting läskigt, eller otäckt skule ske. Jag valde an av de trappor som leder upp till den översta våningen.
Jag skriver ned slutet ur minnet här. Egentligen är min lilla roman inte så speciell, men jag blev faktiskt ganska nöjd med slutet, särskilt när Danne sa att han tyckte att min roman visst var speciell. Tycker ni inte att Danne verkar vara en underbar person? Det kan jag säga er, att det är han verkligen!
Jag sprang för min dotters liv och kastade mig mot dörren. Min blick var förtvivlad och fylld av tårar när den landade på en liten flicka med armarna om sina uppdragna ben vid sidan av ingången.
Det var min dotter. Hon blödde om armarna, skakade och grät, men med livet i behåll.
Ja, det var allt ni fick veta. Kan kanske lägga upp den senare om det skulle önskas.
Sedan måste jag bara tala om att jag älskar att skriva. Men det visste ni kanske redan.
Skrivarkurs med Danne
Nervositeten spökade i min själ mest hela dagen, men den trummade mot hjärtat som hårdast när jag och farmor stod där i ungdoms- och barnavdelningen och väntade på att minutvisaren skulle flytta sina fyra steg.
Dan, eller Danne som vi kallar honom, visade först en stor hög med böcker som han skrivit själv. Med i högen fanns bland annat "Äckligt" och en samling med spökhistorier.
Danne förklarade inte bara övningarna, utan han bemötte oss alla väl och berömda oss alla lika mycket. Han uppmuntrade, hjälpte till, och puffade oss vidare om vi hamnade framför ett hinder. Han gav förslag på vad vi kunde skriva om det satt fast, men hela tiden hade han oss elever först. Danne är en fantastisk person, rolig och snäll, påhittig och charmig. Han fick oss alla att skratta, slappna av och känna oss alla som en familj.
Ett stort tack till min snälla rara farmor som följde med mig in till Stockholms stadsbibliotek och väntade på mig under dessa tre timmar. Tack fina du!
Vila i fred
Anne Frank föds den 12 juni 1929 i Frankfurt am Main, Otto och Edith Franks andra dotter. Hon och hennes familj är fullblodsjudar. Därav är de tvugna att fly till Amsterdam i Nederländerna när andra världskriget drar in över Europa. Paret Frank låter inte oron välta över sin döttrar och hoppas på ett liv utan krig i sitt nya hemland. Men tyskarna låter inte Nederländerna smita undan sina hårda tag. I maj 1940 blir Nederländerna ockuperade av Tyskland. Ingen går säker. Särskilt inte judar.
Dag efter dag förvärrar tyskarna judarnas liv. Judar får inte äga cyklar. Judar får inte vitsas utan judestjärna. Judar får inte handla i affärer utan skylten "judar tillåtna". Judar får inte gå på bio eller annan underhållning. Judar får inte åka spårvagn. Judar får inte använda telefon.
Margot är Annes tre år äldre syster. En dag kommer hon uppriven ut till Anne på balkongen och viskar fram att en kallelse har kommit för att skicka Margot till tvångsarbete i Tyskland.
Familjen Frank måste gå under jorden. På bara mindre än ett dygn förändras deras liv.
Anne Franks huis, gårdshuset där familjen Frank samt fyra personer till, höll sig gömda i två år undan tyskarna, som nu blivit ett av världens mest besökta museum. Jag samlade ihop varenda minut i mitt minne. Jag befann mig faktiskt i samma rum som Anne. Det gick inte riktigt att förstå det.
Jag har sett dagboken med mina riktiga ögon. Jag såg den. Den var så liten, så sliten. så söt.
Man fick tyvärr inte fota i gårdshuset, och inte heller fick man gå upp på vinden, vinden där Anne så ofta satt och blickade ut och andades in frisk luft. Jag hade hemskt gärna velat se vinden mer än bara genom en spegel som hade fästs på väggen ovanför den förblockerade trappan. Det förvånar mig inte att Anne så ofta satt där uppe.
Två dagar efter sitt sista brev till Kitty, klampade den tyska polisen in i gårdshuset. De åtta undangömda hade blivit förrådda. De fördes direkt med ett militärfordon till ett fängelse där de sattes i celler. Senare transporterades de till koncentrationsläger efter koncentrationsläger. Tyskarna splittrade barn från sina föräldrar utan vidare. Aldrig någonsin trodde människan att helvetet kunde existera på jorden.
Anne Frank dog i fläcktyfus efter sju månader i koncentrationsläger i mars 1945, bara några dagar efter Margots dödsdatum.
Annes pappa Otto Frank var den anda av de åtta som överlevde. En av hjälparna vid namn Miep Gies hade förvarat Annes alla dagboksanteckningar och när det stod klart hon Anne dött i koncentrasionslägret i Bergen-Belsen, överlämnade hon dem till Otto. Han ägnade tre dagar ostört åt hjärteslitande läsande av sin dotters dagbok. Han bestämde sig för att uppfylla Annes önskan- att bli författare.
Aldrig utan varandra
Solens strålar vilade mot den mörkblåa vattenytan. Snövita fåglar bredde ut sina lite mörkare vingar över himlen och dök ned mot horrisonten. Vinden lekte med trädkronorna och raspade lite försiktigt mot löven.
En rysning klättrade längsmed min ryggrad och knackade fram ett leénde i mitt ansikte. Solen värmde inte bara min kropp utan också min själ. Jag kunde inte se den stora sorgen längre. Den hade dragits med av vinden, druknat i vågorna, dött på havets botten.
Leéndet tillhörde mig, en vinnare, en segrare. Alla spår hade sopats bort. Jag var lycklig. Vi var lyckliga.
Jag lutade mig bakåt och lät huvudet och ryggen falla lätt till plats mot bryggan. Solen träffade mig rakt i ansiktet med sin ljuvliga doft.
Jag lät ögonlocken falla ihop. Solen värmde. Havet viskade. Vinden smög. Drömmarna spelade. Tiden flög.
Jag var djupt in i min egen värld, mina drömmars värld. Förut kunde jag vakna med tårarna droppandes över att mina drömmars värld var så långt borta från min verkliga värld. Nu var min verkliga värld mina drömmars värld. Jag grät aldrig. Aldrig av förtvivlan. Jag hade en tröst.
Drömmen ryckte till och gled iväg när en fors av köld for över min solvärmda kropp. Ögonlocken spärrades upp och kroppen spändes som en båge och flög spikrakt upp i luften. Min kropp sved av kallt vatten. Jag trodde att jag befann ig djupt under ytan innan jag bakom min suddiga syn kunde skymta solen igen. När mina nerver fått tillbaka sin kontroll ekade ett dovt skratt genom mitt huvud.
"Din..." mullrade jag och for upp som om ett bi stuckit mig. Min hand grep tag om den genomvåta handduken strax intill mig och av en ren reflex kastade jag den rakt på honom. Hinken i hans händer gled ur greppet och tog istället emot den skvättande handduken. Han kastade sin hand mot min och började springa ut mot havet, med vinden. En stöt for genom mig när han ryckte med mig. Han slängde sig ut över det mörkblåa vattnet med mig efter. Ilningar kastade sig över mig när jag skar genom vattnet. Jag älskade det.
Några ord från mig: Kunde inte låta bli. Det är ju trots allt sommar.
Som jag sagt till många andra: nu spricker inte bara sommaren ut i naturen utan också i mig. Jag kan inte låta bli att le. Sommaren ger människorna en ny chans. Jag får sommarlov nu på fredag, vilket känns flera kilometer bort. Men jag närmar mig. Det gör vi alla. Om vi inte redan är där, det vill säga.
Älskade lilla vän
En yxa hamrade i hjärtat för varje glädjelösa ansikte min blick sökte sig in i. Det var inte bara hus och byggnader som låg i ruiner. Människor, glädje, glada läppar, hoppfyllda ögon, allt låg i ruiner, i högar täckta av mörker. Döden välte inte bara över människornas liv. Den åt, plågade, skrämde, jagade och slet sönder oskylda liv. Och den som inte stod under dödens näve blev hotad, ständigt hotad.
Starka, men ändå utslitna och förstörda män, marscherade längst trottoaren med sina gevär i ett stadigt grepp invid sin högra sida. Deras blickar var ljudlösa, men fulla med medlidande, trots att deras tjänst stod inför döden.
Jag försökte hålla mig rak i ryggen med ett uttryckslöst ansikte när jag slank förbi raden med marscherande män, men insåg själv hur misslyckat det blev. Just som jag kommit runt högen med uttrustade män föll min inte så lyckat uttryckslösa blick på en flicka som fick mig att stanna till. Hon satt i sin dåliga klädnad på en trappa som lett upp till ett hus, men som för tillfället låg i ruiner. Hennes tunna snövita armar kramade om benen som hon vikt in mot den skakande värmelösa kroppen. Ansiktet lät hon vila över sina bara knän medan det mörka håret hängde likt gardiner som katten varit på en bra bit ned över axlarna och hennes slitna kropp. Under trasorna som hängde över kroppen kunde man skymta revbenen och den insjunkna magen. Fötterna var små och om de inte varit svarta som natten hade man kunde urskilja tårna och därefter räkna till att en tå saknades på ena foten.
Det var en fruktansvärd syn som slet på hjärtat. Just som jag trodde att det inte kunde bli en värre syn, lyfte flickan på huvudet. Ett blekt ansikte dolt bakom sot och med två mörka tårfyllda ögon och darrande läppar blev synligt inför mina ögon. Hon lyfte sin ärrade armbåge och pressade handflatan mot ena ögat innan hon böjde sig fram igen.
Jag borde inte behöva se mig om först, jag borde inte tveka, jag borde inte känna mig rädd. Men det gjorde jag. Jag kände mig fruktansvärt rädd.
Det var tårarna som långsamt droppade nedför mina kinder som bröt ned min rädsla. Jag drog in den nedstämda luften i mina lungor och knöt nävarna.
Trappen var kall och fick det att ila inom mig. Mitt yttre jag hade viktigare saker för mig.
Tår efter tår föll ned för mina kinder. Jag kunde höra flickans svårigheter med att andas mellan sorgen. Jag vågade inte tveka mer. Det var inte rätt, men det här var rätt.
Jag lade armen om den skaknde lilla flickan. Hon visste att jag hade kommit, annars hade hon ryckt till när jag plötsligt kom så nära.
Hennes smala händer grep tag om min midja, trots att vi var helt främmande för varandra, och hennes sorg blav inte bara synlig, utan också hörbar.
Där satt vi på trappen, båda med tårarna droppandes, som mor och dotter, medan döden kastade pilar som skar hennes svaga hjälplösa kropp. Jag höll om henne, länge. Jag visste hur mycket min tröst och närhet lagade henne. Det lagade även mig.
Jag särade henne från mig och såg på henne. Hon var så tom.
"Lilla vän..." mumlade jag och böjde mig fram för att kyssa henne på gässan.
"Jag älskar dig..."
Några ord från mig: Nu ni... Det var inte så kort text, va?
Andra världskriget har skakat om mig, både för intresse och skräck. Så grym som döden var under denna tid får aldrig flyga ur våra minnen. Aldrig.
Ett litet tillägg: (Söndag 7 juni 2009) Jag fick alldeles nyss en kommentar från en tjej som frågade om jag kunde ha en så kallad frågestund. Jag har funderat på det, men skulle det verkligen intressera er andra? Jag skriver ju inte så mycket om mig själv, så kanske... jag vet inte. Det beror på om ni tycker det. Annars är det bara att kasta.