Hjärtats mening

Vi var alltid tillsammans, i skolan, efter skolan, på helgerna, loven... Vi stod varandra närmst, vi kunde lite på varandra och vi kände oss aldrig utanför. När bomben slog till stod vi emot den tillsammans. Vi skulle aldrig någonsin svika, aldrig någonsin lämna varandra.

Jag minns så klart den dagen du kom till skolan och sade: "Frida, jag ska flytta." Jag ville inte tro henne. Flera nätter i rad grät jag, jag var så förtvivlad.

"När?"

"Nu till sommaren."

Jag stod i hallen med kappa och mössa på och skulle just skjuta upp dörren som det vibrerade i min ficka. Pappa ringde. Jag var så glad över att få höra pappas röst, men märkte snart att han inte hade goda besked.
"Skrållan är borta."
Jag ville inte tro honom. Tårarna kom inte förrän jag insåg att det var sant. Så jag grät den gången. Min lilla sötnos. En kanin med hela världen framför sig kan vara rent av omöjlig att finna till rätta. Pappa stannade hemma och hjälpte mig att leta. En timme gick.

Där stod hon. Hon hoppade upp och ned på gatan och vinkade med hela sin kraft. Av ren lycka rusade jag ut ur bilen och sprang fram till Amanda. Det var så underbart, som en saga. Jag hade inte sett henne på månader och nu stod hon här framför mig. Jag ville bara gråta. Var skulle vi börja? Vi hade två timmar på oss innan vi skulle fara vidare till Skåne. Hennes nya hus var mycket större än det förra, men det luktade precis likadant. Så kom hennes hund flygandes med pälsen fladdrandes. Drömmen var i gång.

"Frida, jag hörde att din kanin var borta!"
Jag bara log.
"Ja, men hon är i säkerhet nu, hon är hemma."
Vilken lycka när jag såg hennes lilla nos och öron sticka fram under bodarna. Den lilla busfian! Vilket äventyr hon varit med om. När jag hörde pappa ropa på mig från framsidan tänkte jag att han måste ha hittat henne.
"Frida. Ibland när en nära vän försvinner är det bara för att man ska inse hur mycket man älskar sin vän, förstår du hur jag menar?" sa Viktoria.

Jag förstod precis vad hon menade.