Dimman täcker mina minnen
En förlorad vänskap, en förlorad hand. En bortglömd kärlek, en bortglömd kyss.
Jag orkar inte mer. Jag är trött, utmattad, tom. Hans röst finna kvar, som ett eko som flyger genom mina minnen, hans leénde finns kvar, hans doft, hans allt. Det finns där, inom mig, bakom en tät dimma som tränger sig fram och täcker mina minnen, mina minnen av honom.
Några ord från mig: Jag vet inte vad det är, men jag verkar ha gått i någon speciell skrivarpaus. Självklart skriver jag mycket, men inte blir det någon riktig "tårta". Jag kan inte riktigt hitta marsipanen och grädden. Det blir bara en botten.
Ja, den här var ju väldigt kort, och inte fick den något vettigt slut heller. Jag kanske fortsätter på den någon annan gång, vad vet jag. Men så här är det ibland. Jag kan inte alltid skriva och skriva. Ibland finns det ingen marsipan. Men tillslut hittar man marsipanen, precis som jag kommer hitta mina ord igen. Och vet ni varför? Jo, för att jag älskar det. Jag älskar att skriva. Därför kommer det aldrig ta slut.
Underbart med sommar, eller hur? Det är väldigt märkligt att jag inte badat tidigare än i tisdags för första gången i år. Jag brukar alltid vara i runt i mars första gången.
Jag har plötsligt märkt hur mycket jag tycker om att skriva bokrecensioner. Jag älskar att skriva om andra böcker, lyfta fram den med egna ord och åsikter. Alldeles nyligen har jag skrivit en recension om Anne på Grönkulla. Den är fantastisk! Jag älskar Annes personlighet! Otrolig!
Jag älskar dig. Du vet inte vem jag är, jag vet inte vem du är. Men vi båda vet att vi älskar varandra.
Jag orkar inte mer. Jag är trött, utmattad, tom. Hans röst finna kvar, som ett eko som flyger genom mina minnen, hans leénde finns kvar, hans doft, hans allt. Det finns där, inom mig, bakom en tät dimma som tränger sig fram och täcker mina minnen, mina minnen av honom.
Några ord från mig: Jag vet inte vad det är, men jag verkar ha gått i någon speciell skrivarpaus. Självklart skriver jag mycket, men inte blir det någon riktig "tårta". Jag kan inte riktigt hitta marsipanen och grädden. Det blir bara en botten.
Ja, den här var ju väldigt kort, och inte fick den något vettigt slut heller. Jag kanske fortsätter på den någon annan gång, vad vet jag. Men så här är det ibland. Jag kan inte alltid skriva och skriva. Ibland finns det ingen marsipan. Men tillslut hittar man marsipanen, precis som jag kommer hitta mina ord igen. Och vet ni varför? Jo, för att jag älskar det. Jag älskar att skriva. Därför kommer det aldrig ta slut.
Underbart med sommar, eller hur? Det är väldigt märkligt att jag inte badat tidigare än i tisdags för första gången i år. Jag brukar alltid vara i runt i mars första gången.
Jag har plötsligt märkt hur mycket jag tycker om att skriva bokrecensioner. Jag älskar att skriva om andra böcker, lyfta fram den med egna ord och åsikter. Alldeles nyligen har jag skrivit en recension om Anne på Grönkulla. Den är fantastisk! Jag älskar Annes personlighet! Otrolig!
Jag älskar dig. Du vet inte vem jag är, jag vet inte vem du är. Men vi båda vet att vi älskar varandra.
Solens speglande stig
Ge mig vingar. Ge mig frihet. Ge mig drömmar. Ge mig kärlek.
Naturen är så god, så vacker, så oskyldig.
Om jag hade kunnat gå på vatten skulle jag dansa över den klara vattenytan bort till det som finns i drömmarna.
Jag har alltid funderat på det. När solen speglar sina strålar i vattnet sträcker sig dess spegelbild likt en lång stig över vattnets yta. Solens stig, stigen som leder bort. Det är den jag vill låta mina fötter segla över. Den är den jag alltid drömt om.
Jag kan se det framför mig, hur jag färdas över solens stig bort mot horisonten, med vinden, med livet.
Vid stigens slut finns det jag alltid väntat på, det som lever i mina drömmar, kärleken som finns i mina drömmar, sången som finns i mina drömmar. Där ska jag stanna, in i evigheterna.
Några ord från mig: Kort text igen. Om det är någon som har varit uppmärksam där ute på att jag ofta nämner "drömmar" i mina texter, så kan jag ju förklara det med en gång. Jag älskar drömmar. Jag undrar över dem. Jag blir glad över att få skriva om dem. Trots allt är ju drömma något oehört vackert. En gåva vi borde ta hand om.
Vet inte varför jag gör det här, men jag tänkte att några av er kanske undrar hur huvudet bakom den här bloggen ser ut, så jag var galen nog och la ut en bild på mig själv. Jag känner mig verkligen inte bekväm i det (därav den lilla storleken), så det här blir med säkerhet den första och sissta bilden av mig.
Naturen är så god, så vacker, så oskyldig.
Om jag hade kunnat gå på vatten skulle jag dansa över den klara vattenytan bort till det som finns i drömmarna.
Jag har alltid funderat på det. När solen speglar sina strålar i vattnet sträcker sig dess spegelbild likt en lång stig över vattnets yta. Solens stig, stigen som leder bort. Det är den jag vill låta mina fötter segla över. Den är den jag alltid drömt om.
Jag kan se det framför mig, hur jag färdas över solens stig bort mot horisonten, med vinden, med livet.
Vid stigens slut finns det jag alltid väntat på, det som lever i mina drömmar, kärleken som finns i mina drömmar, sången som finns i mina drömmar. Där ska jag stanna, in i evigheterna.
Några ord från mig: Kort text igen. Om det är någon som har varit uppmärksam där ute på att jag ofta nämner "drömmar" i mina texter, så kan jag ju förklara det med en gång. Jag älskar drömmar. Jag undrar över dem. Jag blir glad över att få skriva om dem. Trots allt är ju drömma något oehört vackert. En gåva vi borde ta hand om.
Vet inte varför jag gör det här, men jag tänkte att några av er kanske undrar hur huvudet bakom den här bloggen ser ut, så jag var galen nog och la ut en bild på mig själv. Jag känner mig verkligen inte bekväm i det (därav den lilla storleken), så det här blir med säkerhet den första och sissta bilden av mig.
Några rader om min saknad
Jag vet inte var du är, jag vet inte hur du är, jag vet inte vem du är. Men mitt hjärta ropar på dig. Jag väntar på dig. Jag kommer vänta så länge det krävs.
Jag vet att du finns. Jag vet att du kommer, men jag vet inte när.
Jag vet inte hur långt borta du är, jag vet inte om jag kan se dig. Kanske måste jag bara se mig om.
Jag vet inte hur du ser ut. Vi har aldrig träffats. Men jag vet, och kanske vet du det med, att jag älskar dig.
Jag saknar dig.
Några ord från mig:
Lite, jag vet. Men dessa rader fullkomligt skavde (heter det så?) i halsen på mig och jag var tvungen. Men allt behöver inte vara långt. Innehållet räknas ju. Precis som kärlek.
Fick en underbar tröst från den här fröken igår. Hon sa så här till mig: "...även om de kan sno dina texter kan de inte ta din talang." Gulligt, va! Men vet ni vad. Nu kan ingen ta mina texter mer. Jag har ett skydd som vakar över min blogg.
Och till en dig, tvillingsjäl: Hur ska jag tacka dig för alla underbara fina kommentarer jag får från dig? Och dina vackra ord, din vackra själ, allt du skriver... Det är för underbart. Du ska veta att du bär en gudomlig gåva.
Besökarrekord idag. 108 besökare. Förra rekordet var 67. Vanligtvis får jag väl runt 40.
Jag vet att du finns. Jag vet att du kommer, men jag vet inte när.
Jag vet inte hur långt borta du är, jag vet inte om jag kan se dig. Kanske måste jag bara se mig om.
Jag vet inte hur du ser ut. Vi har aldrig träffats. Men jag vet, och kanske vet du det med, att jag älskar dig.
Jag saknar dig.
Några ord från mig:
Lite, jag vet. Men dessa rader fullkomligt skavde (heter det så?) i halsen på mig och jag var tvungen. Men allt behöver inte vara långt. Innehållet räknas ju. Precis som kärlek.
Fick en underbar tröst från den här fröken igår. Hon sa så här till mig: "...även om de kan sno dina texter kan de inte ta din talang." Gulligt, va! Men vet ni vad. Nu kan ingen ta mina texter mer. Jag har ett skydd som vakar över min blogg.
Och till en dig, tvillingsjäl: Hur ska jag tacka dig för alla underbara fina kommentarer jag får från dig? Och dina vackra ord, din vackra själ, allt du skriver... Det är för underbart. Du ska veta att du bär en gudomlig gåva.
Besökarrekord idag. 108 besökare. Förra rekordet var 67. Vanligtvis får jag väl runt 40.
Jag tänkte skriva några rader så här efter varje inlägg som jag kallar "Några ord från mig". Då får ni känna mig lite grann.
När mina drömmar är som värst
Jag kunde ha vaknat upp av hugget i mitt bröst när som helst. Jag skulle känna besvikelsen över en mist kärlek sprängas inom mig och pressa fram tårarna. Det var bara att vänta.
Jag vred otåligt på mig på den kalla hårda bänken. Glädjen plågade mig med sina vassa klor skrapandes mot mitt hjärta. Så vacker han var. Och verklig.
Jag tjöt av ilska invertes. Hjärtat vrålade åt mina tankar.
Han är inte verklig, han är bara en dröm, byggd av dina tankar, av dina fantasier!
Orden upprepades som en plågsam, sorgsen vers i mitt huvud som fick det att växa sig större smärtan, sorgen, ilskan. Känslan av att han var nära var det enda som hindrade mig från att tappa andan.
Jag var svag. Det visste jag. Det kände jag. Men hans närvaro var så stark. Starkare än något annat.
De var bara skal, bara ytan. Ilskan, oron, sorgen. De var inte verkliga. Men han var verklig.
En ny vers radades upp i mitt huvud: Se dig om, njut av varje andetag, lyssna till varje hjärtslag, känn känslan!
Jag ville lyda. Inget hellre än lyda. Dröm eller inte spelade ingen roll. Jag ville njuta av stunden.
Väntan på hugget i mitt bröst, känslan av att ha mist honom igen, och känslan av att vara ensam var ännu stark och hade fortfarande makten över min kropp.
Jag kunde höra hjärtat dundra som åska. Jag gick i mina tankar ned på knä och bönfallde om att jag skulle få känna känslan. Jag brydde mig inte om hugget, bara jag fick känna att jag åtminstone i mina drömmar var älskad, att jag åtminstone i mina tankar kunde få vara honom riktigt nära.
Åskan avtog och smälte in i mitt sjudande blod. Tårarna trängdes bakom mina ögonlock.
Jag såg ut med blicken över sjön. Solen lös som guld borta i horrisonten mellan de två skogarna och speglade sig i vattnet. Två svalor seglade över himlen och försvann bort mot horrisonten.
Kanske var det ingen dröm. Kanske var det en saga istället. Men jag var säker på att han var hämtad ur drömmarna och sagorna.
Sakta lät han årorna skära genom den kristallklara vattenytan. Hans drag, hans underbara sätt att titta på mig, allt det var så vackert.
Tårarna packades tätt intill varandra bakom mina ögonlock och fick det att värka. Jag slöt mina fingrar tillsammans och knöt dem till två nävar. Tankarna, känslorna, mitt hjärta, började snurra.
Hans dhavsjupa ögon sökte sig in i mina. Han log mot mig.
Nej, nej, snälla nej!
En ny vers. Om och om igen. Hjärtat dundrade. Blodet frös till is. Jag väntade på hugget mer än någonsin när hans blick och leende fylldes med någonting nytt. De spända käkarna, hans rörelser som stannade upp, allt förtydligare att hugget var inom synhåll.
Något kallt rann ned för mina kinder. Det välde fram ur ögonen. Kroppen stannade upp. Jag slutade andas, hjärtat slutade slå och ögonlocken föll ihop.
Nu var han där. Precis framför mig med sitt ansikte nära mitt. Jag kunde känna doften av honom. Jag kunde känna det. Han var en dröm. En verklig, levande dröm, och han älskade mig.
Kickan (första bilden) och Skrållan (andra bilden), är min älsklingar. Deras närvaro gör mig så stark! Under den tid vi inte är tillsammans växer tomheten inom mig. Jag älskar dem! Jag älskar deras sätt att komma fram och hälsa på! Jag älskar deras sätt att nosa mig i ansiktet! Jag och Skrållan hopptränade idag och Kickan fick röra lite på sig i hagen.
Jag vred otåligt på mig på den kalla hårda bänken. Glädjen plågade mig med sina vassa klor skrapandes mot mitt hjärta. Så vacker han var. Och verklig.
Jag tjöt av ilska invertes. Hjärtat vrålade åt mina tankar.
Han är inte verklig, han är bara en dröm, byggd av dina tankar, av dina fantasier!
Orden upprepades som en plågsam, sorgsen vers i mitt huvud som fick det att växa sig större smärtan, sorgen, ilskan. Känslan av att han var nära var det enda som hindrade mig från att tappa andan.
Jag var svag. Det visste jag. Det kände jag. Men hans närvaro var så stark. Starkare än något annat.
De var bara skal, bara ytan. Ilskan, oron, sorgen. De var inte verkliga. Men han var verklig.
En ny vers radades upp i mitt huvud: Se dig om, njut av varje andetag, lyssna till varje hjärtslag, känn känslan!
Jag ville lyda. Inget hellre än lyda. Dröm eller inte spelade ingen roll. Jag ville njuta av stunden.
Väntan på hugget i mitt bröst, känslan av att ha mist honom igen, och känslan av att vara ensam var ännu stark och hade fortfarande makten över min kropp.
Jag kunde höra hjärtat dundra som åska. Jag gick i mina tankar ned på knä och bönfallde om att jag skulle få känna känslan. Jag brydde mig inte om hugget, bara jag fick känna att jag åtminstone i mina drömmar var älskad, att jag åtminstone i mina tankar kunde få vara honom riktigt nära.
Åskan avtog och smälte in i mitt sjudande blod. Tårarna trängdes bakom mina ögonlock.
Jag såg ut med blicken över sjön. Solen lös som guld borta i horrisonten mellan de två skogarna och speglade sig i vattnet. Två svalor seglade över himlen och försvann bort mot horrisonten.
Kanske var det ingen dröm. Kanske var det en saga istället. Men jag var säker på att han var hämtad ur drömmarna och sagorna.
Sakta lät han årorna skära genom den kristallklara vattenytan. Hans drag, hans underbara sätt att titta på mig, allt det var så vackert.
Tårarna packades tätt intill varandra bakom mina ögonlock och fick det att värka. Jag slöt mina fingrar tillsammans och knöt dem till två nävar. Tankarna, känslorna, mitt hjärta, började snurra.
Hans dhavsjupa ögon sökte sig in i mina. Han log mot mig.
Nej, nej, snälla nej!
En ny vers. Om och om igen. Hjärtat dundrade. Blodet frös till is. Jag väntade på hugget mer än någonsin när hans blick och leende fylldes med någonting nytt. De spända käkarna, hans rörelser som stannade upp, allt förtydligare att hugget var inom synhåll.
Något kallt rann ned för mina kinder. Det välde fram ur ögonen. Kroppen stannade upp. Jag slutade andas, hjärtat slutade slå och ögonlocken föll ihop.
Nu var han där. Precis framför mig med sitt ansikte nära mitt. Jag kunde känna doften av honom. Jag kunde känna det. Han var en dröm. En verklig, levande dröm, och han älskade mig.
Kickan (första bilden) och Skrållan (andra bilden), är min älsklingar. Deras närvaro gör mig så stark! Under den tid vi inte är tillsammans växer tomheten inom mig. Jag älskar dem! Jag älskar deras sätt att komma fram och hälsa på! Jag älskar deras sätt att nosa mig i ansiktet! Jag och Skrållan hopptränade idag och Kickan fick röra lite på sig i hagen.
Älskade minuter
Härligt! Ord och meningar bara forsade in i mig idag! Fort, fram med papper och penna!
Han sträckte fram sina kupade handflator mot mig. När han särade hansflatorna från varandra kunde jag skymta en mörkblå ask mellan hans fingrar. En djup känsla trängde igenom mig och rann genom blodet, genom i hela kroppen och ned till tårna. Hans blick darrade när den skönk in i mina ögon. Han höll kvar mitt ansikte med blicken medan han lade handen över den mörkblåa asken och lät locket glida upp. Varje minut, varje sekund spelades som hämtat ur sagorna upp för mina ögon.
Hjärtat hoppade till. Lukten kom som ett brinnande eldklot och träffade mig rakt i ansiktet. Den svepte kring mig och kittlade näsborrarna. Det doftade underbart. Strålande, dansande, som tog över min kropp och fick hjärtat att dundra som en trumma mot bröstkorgen.
Den var så vacker. Rund och ihålig i guld som längst upp bar en spetsig krona som omgav diamanten.
Jag slängde mig okontrollerat in i hans famn, drog djupa andetag så gott det gick mellan trumslagen för att fånga in lukten av honom. Som ett barn på tivoli kippade jag efter andan och kunde inte hålla tårarna i styr. Det gick inte.
Tack, alla som röstade på mig. Jag fick tio röster, men vann inte. Tack, åter igen.
Han sträckte fram sina kupade handflator mot mig. När han särade hansflatorna från varandra kunde jag skymta en mörkblå ask mellan hans fingrar. En djup känsla trängde igenom mig och rann genom blodet, genom i hela kroppen och ned till tårna. Hans blick darrade när den skönk in i mina ögon. Han höll kvar mitt ansikte med blicken medan han lade handen över den mörkblåa asken och lät locket glida upp. Varje minut, varje sekund spelades som hämtat ur sagorna upp för mina ögon.
Hjärtat hoppade till. Lukten kom som ett brinnande eldklot och träffade mig rakt i ansiktet. Den svepte kring mig och kittlade näsborrarna. Det doftade underbart. Strålande, dansande, som tog över min kropp och fick hjärtat att dundra som en trumma mot bröstkorgen.
Den var så vacker. Rund och ihålig i guld som längst upp bar en spetsig krona som omgav diamanten.
Jag slängde mig okontrollerat in i hans famn, drog djupa andetag så gott det gick mellan trumslagen för att fånga in lukten av honom. Som ett barn på tivoli kippade jag efter andan och kunde inte hålla tårarna i styr. Det gick inte.
Tack, alla som röstade på mig. Jag fick tio röster, men vann inte. Tack, åter igen.
I grottans slut
Det var lättare sagt än gjort. Mycket lättare.
Klockan skulle slå. När som helst. Vårt hjärta skulle knäckas och skulle för alltid bli borta.
Borta. För mig innebar det tomlöshet, en tät dimma, en grotta och ett eko. Jag kände mig själv vandra med ett hjärta fyllt av tomlöshet genom en tät dimma. I en evighet, likt ett spöke, skulle jag vandra genom den täta dimman. Men det är inte i en vanlig evighet jag vandrar genom. Det är en svart evighet. Och den svarta evigheten leder mig till en grotta. Grottans kyla plågar mig. Sakta, så det inte ska kännas. Men jag känner det, i mig.
I grottan väntar en ny evighet. En evighet med sitt grepp om min hals. Längre in i grottan kastar sig något fram mellan de fuktiga bergsväggarna. Ett eko. Ett smärtsamt eko, som påminner mig. Påminner mig om det som varit, om han som varit.
Ekot slänger sig över mig. Jag kan inte längre se. Hjälplöst faller jag på knä och tar emot med mina bara handflator mot marken. Då känner jag det. Det brinner. Elden griper tag om mig, slingrar sig runt min kraftlösa, sorgfyllda kropp. Kramar mig, hårt, smärtsamt, och långsamt.
Skrivarkurs! Jag har anmält mig till den här skrivarkursen för 12 till 16 år som håller hus i stadsbiblioteket i Stockholm. Man lär sig att utveckla sitt skrivande med Dan Höjer, en av Sveriges mest berömda barnförfattare. Hoppas jag anmälde mig i tid!