Ängen vissnar bort
Bortom de djupaste skogarna och den största sjön, lik en ocean, fanns en gång en äng, en äng så vackert begravd i havsblå rosor. Genom hela ängen slingrade sig en smal stig fram genom rosorna och försvann in mellan skogarna. Det hade berättats sagor om ängen och att dess djupblå rosor har och kommer att hållas vid liv i flera tusen år tills de tillslut vissnar. Ingen hade någonsin sett ängen, bara hört sagor om den. Men det har också berättats sagor om ängens första och sista besökare...
Solen hade gått ner bortom horisonten och kvar fanns bara den svarta natthimlen. Det var så underligt tyst, så mystiskt, så fint, så som det alltid är bortom de mörkaste skogarna. En tunn pojke, iklädd tunna trasor, följde den smala stigen långsamt tills han kom till mitten. Där stannade han. En lång stund hördes inget annat än vinden, hur den svepte genom de tusentals rosor som täckte ängen. I tystnaden hördes rofyllda skvalpande borta från sjön, hur åror skar genom den spegelblanka vattenytan och hur en liten nätt eka närmade sig land. Pojken visade inget täcken på rädsla, han stod bara still vid ängens mitt och andades in den fina friskluften med djupa andetag. Den nätta ekan roddes iland av en svart skepnad med huva för ansiktet. Skepnaden klev iland utan att bry som om ekan och började gå i en speciell rytm, som om något jagade, men att allt ändå var så fridfullt, så vackert. Vinden tystnade och lade sig mellan rosornas stjälkar och bara väntade. Skepnaden rörde sig framåt och stannade inte förrän den stod strax framför den tunna pojken. Vinden väntade, sjön väntade, skogarna väntade, rosorna väntade, allting väntade.
"Jag saknar dig oändligt när jag inte är med dig", sade en kvinnoröst.
Skepnaden tog av sig huvan och bakom fanns ett fint litet ansikte med rosiga kinder och havsblå ögon, jämn fin mun och liten näsa. Det var en flicka i samma ålder som pojken. Hon log brett. Han log brett. Skogarna log, sjön log, rosorna log, allting log. De älskade tog varandras händer och sjönk in i drömmarnas värld. Natt efter natt, nätter efter nätter påföljde samma sak: den unga flickan och unga pojken möttes i den havsblå rosängen där inget eller ingen förstördes deras dröm, deras vackra underbara dröm.
En natt väntade pojken på sin älskade som vanligt, men hon dök aldrig upp. Han stod vid mitten av ängen på den smala stigen och lät vinden svepa genom dalen tills kylan tog över hans kropp. Han väntade, skogarna väntade, sjön väntade, rosorna väntade, allting väntade. Men inga rofyllda skvalpningar från åror som skar genom den spegelblanka vattenytan hördes aldrig mer.
I hemmet hade flickan långsamt somnat av en saknad efter sin käraste som ingen kunde förstå.
Det sägs att pojken väntade på sin älskade en lång tid och att han än idag väntar medan rosorna långsamt vissnar bort...
Bild lånad från internet
Haiku: Sommarens stolthet
Med den här haikun vann jag och min kompis Alicia för bästa sommarhaiku i klassen förra året. Vi blev förärade med varsitt diplom.
naturens sköna färger
Sommarens stolthet
Käraste vän
Vi var alltid tillsammans, i skolan, efter skolan, på helgerna, loven... Vi stod varandra närmst, vi kunde lite på varandra och vi kände oss aldrig utanför. När bomben slog till stod vi emot den tillsammans. Vi skulle aldrig någonsin svika, aldrig någonsin lämna varandra.
Jag minns så klart den dagen du kom till skolan och sade: "Frida, jag ska flytta." Jag ville inte tro henne. Flera nätter i rad grät jag, jag var så förtvivlad.
"När?"
"Nu till sommaren."
Jag stod i hallen med kappa och mössa på och skulle just skjuta upp dörren som det vibrerade i min ficka. Pappa ringde. Jag var så glad över att få höra pappas röst, men märkte snart att han inte hade goda besked.
"Skrållan är borta."
Jag ville inte tro honom. Tårarna kom inte förrän jag insåg att det var sant. Så jag grät den gången. Min lilla sötnos. En kanin med hela världen framför sig kan vara rent av omöjlig att finna till rätta. Pappa stannade hemma och hjälpte mig att leta. En timme gick.
Där stod hon. Hon hoppade upp och ned på gatan och vinkade med hela sin kraft. Av ren lycka rusade jag ut ur bilen och sprang fram till Amanda. Det var så underbart, som en saga. Jag hade inte sett henne på månader och nu stod hon här framför mig. Jag ville bara gråta. Var skulle vi börja? Vi hade två timmar på oss innan vi skulle fara vidare till Skåne. Hennes nya hus var mycket större än det förra, men det luktade precis likadant. Så kom hennes hund flygandes med pälsen fladdrandes. Drömmen var i gång.
"Frida, jag hörde att din kanin var borta!"
Jag bara log.
"Ja, men hon är i säkerhet nu, hon är hemma."
Vilken lycka när jag såg hennes lilla nos och öron sticka fram under bodarna. Den lilla busfian! Vilket äventyr hon varit med om. När jag hörde pappa ropa på mig från framsidan tänkte jag att han måste ha hittat henne.
"Frida. Ibland när en nära vän försvinner är det bara för att man ska inse hur mycket man älskar sin vän, förstår du hur jag menar?" sa Viktoria.
Jag förstod precis vad hon menade.
Dikt: Kärleken
det är att kunna lita på varandra
det är att känna sig trygg
det är att ha någon vid sin sida
Vänskap är någonting mycket fint
Vänskap är som en blomma
Ibland förvandlas blomman
Kärlek, blomman blir till kärlek
Kärlek det är att vara sig själv med någon annan
Det är att få uppleva något fantastiskt
Barn i Afrika
En annan flicka på femton år balenserar ett lerkärl på huvudet fyllt med vatten till brädden. På ryggen i ett litet paket sover hennes lillasyster i djup sömn med solen brännandes mot ansiktet. Yaa har gått flera kilometer genom den torra luften och stekande solen med sin lillasyster på ryggen för att få tag i vatten. Men hon är inte ledsen eller bekymrad. Hon är glad. Yaa har hittat vatten, vilket inte många andra barn i Afrika har hittat efter bara några kilometers vandring.
I skuggan från en koja till hem sitter två barn tätt intill varandra. Det är en äldre pojke och en lite yngre flicka som håller varandra sällskap medan de betraktar de andra folkets rörelser fram och tillbaka mellan de små kojorna. Deras blickar är tomma och suktar efter kvinnorna som kommer hem med en grönsak från dagens handel många mil därifrån som är till dagens måltid för de lyckligt lottade folket i byn. Deras magar är tomma och har inte blivit mättade på flera månader. Men det är konstigt. Barnen har inte fått tillräckligt med mat på flera månader, vilket bara är rättvist. Få i Afrika kan äta sig mätta.
En hög med barn kommer strömmandes förbi den fattiga byn och passerar med glada skratt och rop. Adjoa och hennes mor rör runt i den näringsfattiga grytan i den kokande kitteln medan hennes tre bröder och far putsar skor åt de lite rikare männen i byn intill. Hon ser efterlängtande på hopen med barn. De är på väg till skolan. Adjoa och hennes bröder har alltid jobbat tillsammans med sina föräldrar för att tjäna ihop lite mat. Men Adjoa är i alla fall glad över att de får mat. Hon behöver inte tycka synd om sig själv som inte får gå i skolan. Tusen andra barn i Afrika måste också jobba för att få en slant till lite mat.
Det finns barn i världen som aldrig fått uppleva sina föräldrars kärlek, det finns barn som inte har tillgång till vatten utan flera kilometers vandring, det finns barn som inte får äta sig mätta och det finns till och med barn som inte får gå i skolan. Detta är INTE en reklam. Men det finns barn som har det svårt här i världen och som vi borde tänka mer på.
En underbar bild lånad från internet. Är de inte för söta?
Pompeji
Bortom horisonten hade stadens invånare en vacker utsikt över den ståtliga vulkanen Vesuvius. Dess långa vilan från utbrott gav de rika romarna ett tryggt hem i staden Pompeji, men de hade vant sig vid vulkanens mindre skalv och gasutsläpp. Romarnas vardag den 24 augusti år 79 e.Kr förlöpte inte som vanligt denna eftermiddag. Det var den speciella hyllningen för den romerska eldguden. Sönerna slapp hjälpta till med att skörda åkrarna, valla får eller andra manliga sysslor och döttrarna slapp stötta sina mödrar i hushållet med mat och att ta hand de mindre barnen. Under festivalens gång skakade hela marken kraftigt flera gånger. Så sprutades ett jättelikt gasmoln ut ur munnen på Vesuvius som förvandlade dag till natt. Romarna stannade upp i festivaldansen. Vad var det som pågick? Solen förmörkades av eruptionen. Så välde en tjock massa med glödande lava ur vulkanen och stora mängder med aska och stenar kastades ut över staden. Folk flydde för livet. Askan vällde ut. Marken skakade. Himlen var svart. Lava rann längst Vesuvius tratt. Folk förgiftades till döds av gaserna. Marken skakade. Folket begravdes i flera meter tjock aska.
Stackars hjälplösa människor. Men deras öde har lett till en fantastisk dokumentär historia. Men frågan är: vad tänkte invånarna stunden innan de dog?
Vesuvius i horisonten
Amfiteatern i Pompeji
Frågan är vad de tänkte stunden innan de dog
Bilderna är lånade från internet