Regnets pilar
Bara något jag hade lust att skriva. Jag har för mycket tragiska saker i min blogg, så jag försökte skapa lite glädje.
Regnet slog mot marken som pilar från välspända bågar och försvann i den mindre vattenforssen nerför backen.
Både du och jag stod vid den skinande rena glasdörren och såg på ovädret. Det såg så ruskigt ut där på andra sidan om glasdörren. Vattenforssen växte sig allt större och strömmade fortatre och fortare.
Du vände dig om mot mig och frågade långsamt: har du två par stövlar?
Du drog med dig mig bort från glasdörren utan att vänta på svar och halvsprang genom korridåren bort mot hallen. Du ryckte fram två par alldeles för stora stövlar som tillhörde mina båda föräldrar och ryckte fram två par mössor ur ena byrålådan, som om du själv bodde i huset. Men så har det ju alltid varit. Du och jag, alltid tillsammans.
Ena mössan gav du till mig och den andra trädde du över ditt egna blonda huvud. Sedan hoppade vi i stövlarna som räckte över knäna på oss, jag i mammas blommiga och du i pappas militärgröna. Dina bruna ögon blev stora och glänste av förväntan.
Bara en kort tid därefter greppade du tag om min hand och sprang bort mot glasdörren genom korridåren medan stövlarna klampade mot det ljusa trägolvet.
När vi åter stod med glasdörren framför oss tittade du på mig med samma förväntansfulla blick och viskade fram: är du redo?
Jag nickade utan att veta vad jag var redo för. Men det var det som var det bästa med dig. Du var full med ideér och hemligheter.
Du vred med en handvändning upp låset och drog upp handtaget. Du tog i lite extra när du sköt upp den tröga glasdörren . Nu kunde vi inte bara se regnets pilar. Nu hörde vi också hur det smattrade mot asfaltet utanför portgrinden och mot den den smala grusgången som slingrade sig genom äppelträd, hallonbuskar och jordgubbsland.
Plötsligt kände jag din hand i min igen och sedan sprang vi tillsammans ut i regnet.
Regnets pilar var inte vassa eller smärtsamma. Det var härligt att känna regnet slå mot mina bara armar och hur det trängde sig igenom min mössa.
Vi såg upp mot den gråa himlen fortfarande, hand i hand. Vi sträckte ut våra tungor och blundade medan vi lyssnade, inte till regnet, utan till vänskapen.
Fast i det tomma
Din blick var som blod mot mina ögon, dina ord var som pilar mot mitt hjärta. Du åt på mig från innsidan, men du tog inte allt på en gång. Du lät mig lida och tog en bit i taget. Du började med mina känslor och jag kunde redan se ditt slutmål. Du ville krossa mig, hata mig och slita ut mitt hjärta.
Du var som moln om natten: omöjlig att se. Jag kunde bara känna din vrede som stack mig i sidan som långa stavar. Jag försökte förgäves gripa tag om stavarna och rädda mig själv, men jag hann inte med. Du lämnade mig utan att jag märkte det och nu är du bara som en stjärna i rymden för mig. Vacker, men alldeles för långt bort för att jag skulle kunna sträcka ut handen och ta den.
För varje dag som gick trampade du på mig och ibland vred du runt foten så jag fick extra ont. Det var din mening att förstöra mig tills bara ruiner återstod.
Du lät mig stanna kvar i vinterns kalla vindar medan sommaren svepte över er andra. Jag var fast i det förflutna. Ett rostigt galler som sträckte sig flera kilometer mot skyn höll vintern från sommaren och sommaren från vintern. Årstiderna hängde inte ihop på samma sätt som det alltid gjort förut. Nu var det två delar. Och jag var fast i det tomma och kalla.
Några ord från mig
Jag har märkt att texter och ideér tas från mig utan att någon frågat mig. För det första skulle jag ändå inte tillåta att någon tar eller härmar det jag skrivit i min blogg, men det är en annan sak om man frågar först.
Att skriva betyder mycket för mig och jag älskar det verkligen och ännu mera glad blir jag när det verkar som om det jag skriver uppskattas. Därför blir jag väldigt ledsen när saker jag skrivit plötsligt hamnar i andras bloggar. Alla kan göra fel, och det accpeterar jag, men att ta flera gånger kan jag däremot inte tillåta.
Jag känner mig hemma i att skriva och jag är stolt över det jag skriver. Alla har något att vara stolt över och det får ingen ta ifrån en, men man kan dela något att vara stolt över, man aldrig ta ifrån.
Om ni också vill skriva, visa då att det är ni som skrivit det genom att faktiskt skriva det själva! För det känns faktiskt mycket bättre om du skrivit det själv än om du tar någon annans idé eller texter.
Kom ihåg det: fråga först privatsidornas ägare, som bloggar, om det är okej att du lånar en bild eller text, och härmas inte för mycket, för det är inte kul för den personen som faktiskt en gång skrev grunden till texten!
Så snälla. Ta inte material eller härma inte mina texter!
Jag ska hitta sandkornen
Du öppnade ditt hjärta på vid gavel och såg på mig med immiga ögon. Varför hade jag inte tidigare sett den sorg och oro som du så länge burit på? Du skulle inte behövt berätta för mig. Jag borde ha sett att du föll och tagit emot dig. Hur kunde jag vara så blind? Jag var för upptagen med mina egna betydligt mindre bekymmer att jag slutade se in i dina ögon där jag så väl kunnat utläsa dina ord. Du slutade anförtro mig, jag slutade se dig i ögonen, vi slutade skratta och vår vänskap tonade bort. Den försvann lika fort som leendet på dina läppar. Jag ville slå dig. Det fanns inget annat än att skrika åt dig i mina tankar. Mina knivvassa ord ville åsamka dig ett enormt sår, rakt genom hjärtat. Men mina ord drunknade i skam djupt inom mig då du föll och jag såg dig hjälplös och utan krafter alldeles intill mig. Det var inte ditt fel. Det var mitt fel att vår vänskap rann ut i sanden. Men jag lovar dig en sak. Jag ska finna vår förlorade vänskap. Jag ska plocka ut vartenda sandkorn vi gått miste om. Jag ska laga ditt sår, stötta dig, finnas vid din sida, något jag borde gjort för länge sedan.
Vi ska börja om på nytt och vi börjar här och nu och jag har redan funnit de första sandkornen.
Det bästa som någonsin hänt mig
Djupt in i hans ögon fanns en gudomlig värld, en värld som skapad ur drömmarna och för att jag skule bli alldeles salig av förälskelse.
Hos honom... Där var jag trygg. Vi hade en gemensam värld full med förtroende och kärlek. Han gav mig det som saknades i mitt liv och mycket mer. Med honom var jag hel, en verklig människa.
Jag hade inget att förlora. Det var i alla fall vad jag trodde. Men jag hade att förlora. Jag förlorade det bästa som någonsin hänt mig.
Nu är han bara ett minne, ett underbart minne, alldeles för fint för mig egentligen. Men det fanns en tid då jag var lycklig. Jag kom inte ihåg hur mitt liv var innan han kom till min värld. Men nu minns jag.
I himlen är det så vackert och fridfullt.
Celines dagbok
Det här är inte på riktigt. Celine har jag bara hittat på, likaså hennes mor. Man förstår bättre om man läser tidigare Celine- inlägg.
Ur Celines dagbok:
I natt drömde jag något underligt. Jag tror drömmen var ett tecken. Om jag bara kunde minnas vad ängeln ville meddela mig! Kanske var det något viktigt jag missade. Jag minns drömmen så tydligt, utom just den lilla biten med ängeln. Varför såg jag mig själv i handen på en främmande man gåendes på en smal skogsstig? Det var så mörkt runt om oss. Mellan träden låg dimman tät. Genom trädkronorna kunde jag se stjärnorna lysa klart på natthimlen. Det var så vackert alltihop. Men sedan kunde jag se hur mannen försvann bakom träden och sedan dök upp lika plötsligt som han försvann. Han höll i något framför sig riktat mor mig, men jag kunde inte se vad. Jag hann se hans hotande leénde, hans stora vita tänder och det bruna lockiga håret innan jag hörde något hemskt. Något som ekade ända in i mig själv, mitt riktiga jag. Jag såg bara vitt en lång stund efter det skräckinjagande ljudet. Sedan skymtade något ännu vitare än det vita jag redan såg. Det sken som solen och tillslut såg jag ängeln med hennes vackra lockar framför mig. Hon sträckte ut armarna mot mig och sade något jag inte kunde uppfatta. Sedan försvann allt som i ett enda svep och jag vaknade gråtandes i min mammas famn.
Varför skulle han överge oss? Han betyder så mycket för mig, och jag vet att mamma känner likadant. Var befinner han sig? Vad tänker han? Vet han ens om att jag finns? Eller var det därför som han försvann? Jag vill inget annat än få honom tillbaka!