Hjärtats mening

Det är svårt att inte drunkna i all Twilight-hysteri. Själv har jag inte fallit så rejält, men visst är böckerna bra. Även om Twilight verkar tillhöra den mest glamorösa delen så har jag upptäckte lite Twilight-skvättar här och där i vardagen, eller vad man ska säga.

 Min brors cykel...

... och min blomma!


Twilight.

Nu över till min absoluta största foibi!

Om natten,
när ingen anar
smyger ett brett leende
in i en flickas drömmar.
En figur
med en lustig hund
som hos de allra flesta
kanske får en att skratta,
att glädjas
åt en serie
med gubbar av lera
men som hos denna flicka
skrämmer,
skänker mardrömmar,
särskilt om en ond pingvin,
som föreställer skurken.
Och förklädd,
med vante som kam,
stjäl han en stor diamant,
men blir därefter ertappad
av seriens "hjältar".


Vilka eller vad är min största fobi? Någon som kan gissa?

Grymt bra idé du fick, Clara! Hoppas det är okej att jag skrev en dikt på din idé. Annars får du väl säga till så tar jag bort den. Kram på dig!

Och kram till er också!

Och ett litet Ps. Eller inte ett så litet Ps egentligen! Någon som vill se hur det ser ut när min kanin hoppar? Ja, här har ni i alla fall henne.

                                   

Här hoppar hon ca 17 centimeter. Nu vågar hon hoppa 24 centimeter, men hon river den översta bommen än så länge, men snart klarar hon 24 centimeter!
Bilderna är tagna från en video, därför är de suddiga.

                                     

Jag är fastbunden vid pianot. Övar timmar.
Musiken rinner i mängder genom mina öron just nu och jag älskar det! Jag är som fast vid radion och kan inte få nog av att lyssna.
Som en liten barnslig rumpnisse smyger jag åt mig pappas datorn och sitter och njuter med Spotify uppe. Spotify på min dator har fått för sig att jävlas med mig och vägrar släppa in mig.
Typiskt, nu när jag behöver lyssna på musik mer än någonsin!



Jag har aldrig varit mycket för musik tidigare, men nu, som en bomb rakt ner i själen, suktar jag inte efter annat än ett par hörlurar att stoppa i öronen.

Min två absoluta favoritlåtar kan jag utan tvekan fiska fram ur arkivet. Jag samlar på mig nya favoritlåtar, men mina två översta släpper jag aldrig.

Plats nummer ett: Halo, Beyoncé Hennes röst, mäktig, kraftfull, vacker, fängslande, får mig att känna viljestyrka. När melodin drar igång och pianot slinker ut i ljudvågor blir det något alldeles speciellt, och när hennes röst seglar in känns det inte verkligt längre.

Plats nummer två: When Love Takes Over, Kelly Rowland (Om det finns någon mer medveten om i fall Kelly Rowland är sångerskans namn får han eller hon gärna säga till). Stark röst som aldrig verkar nå den nivån då rösten skär sig och får rodnaden att sprida sig. Ett helt universum öppnar sig, så skulle man kunna beskriva låten. Den får även en sån som mig som aldrig öppnar munnen för att sjunga att bara vilja kasta sig ut i sången och sjunga med.
Men jag nöjer mig med att kunna spela pianosnutten på piano. Sjunger, det gör jag för mig själv i mitt huvud där ingen kan höra mig.

Sån är jag. Jag sjunger aldrig när andra hör.
Jag skriver istället. Och det skulle jag inte kalla "istället", egentligen. Det är fantastiskt att yttra sig med ord, något jag aldrig någonsin tänker överge. Ska mitt skrivande ut på havs följer jag med, och skulle skepet sjunka lämnar vi skeppet tillsammans. Tillsammans.

Och Clara, om du läser det här, så har jag börjat fundera på dikten om min största fobi. Jätte bra idé du fick! Hur tror du jag kommer överleva när jag skriver ner den på papper? Lägger väl upp dikten om min största fobi här senare när den är klar. Spännande va? Och då får ni också veta vad min största fobi är!

PS. En till prenumerant!

PS nr. 2 Ni då? Ni måste ju ha en favoritlåt, eller artist?